Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu.

Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.

Känner mig ömsom väldigt stark, för jag vet min styrka och vad som kommer med den... och jag tror att min motpart glömt det för en stund, och jag tror bestämt att den stunden blir mycket kortvarig, det bor en Johnsson i mig och det är dags att visa den sidan nu.

... men också ömsom väldigt kränkt över orden som ekar i mitt huvud, ord som en person på en sådan position inte bör ta i sin mun. Orden gör ont och jag kommer aldrig att glömma dom...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!

Dags att lägga ett kapitel av sitt yrkesverksamma liv åt sidan, byta blad. Som alltid kan man dra lärdomar och samla på erfarenheter. Vilka blir erfarenheterna och lärdomarna då?

Tyvärr väldigt dystra. Jag trodde att det lönade sig att vilja driva processer framåt genom att våga vara kritisk, våga ställa frågor, våga vara banbrytande och våga vara den som tordes stå upp för det som inte alltid är det bekvämaste. Jag vill fortsätta att tro att så är fallet, att det behövs folk som vågar vara obekväma, vågar vara sig själv. För att få passa in i det jobbet jag har lämnat/ska lämna/borde lämna/kommer att lämna... you name it... så hade jag tydligen passat bättre genom att fortsätta med det falska spelet som pågår, le och vara glad, hålla varandra om ryggen, prata skit... men le utåt. Blir illamående av tanken...

Baksidan av att inte vilja ställa upp på det fick jag uppleva idag. Om några år kommer jag säkert vara min lyckliga stjärna evigt tacksam att det inte blev mer än 3 års strävan mot det som var ouppnåeligt. Just nu känns det bara väldigt...*söker lämpligt ord*... blandat, blandat är vad det känns.

Ångrar att jag varit så lojal, att jag kämpat, att jag offrat så mycket. Till vilken nytta? Innerst inne borde jag le och se möjligheterna, men ytterst ute har jag blivit ruskigt påmind om hur grym och feg världen är.

Ångrar däremot inte alla roliga stunder, alla jag hjälpt och det fina jobb jag faktiskt lagt ner. Det kan ingen någonsin ta i från mig - någonsin!

Kan inte skriva mer, jag är skrämd till tystnad, men jag är jag och jag kommer tillbaka på alla plan. Vidare vill jag och vidare ska jag...