Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här...

Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*

Två övertidskvällar denna vecka tog ut sin rätt, känner mig helt färdig i huvudet men det har jag klarat förrut. Det jag däremot inte har klarat förr är känslan av att gå hem ledsen. Idag är jag ledsen.

Vi är satt i en sits på jobbet som verkligen är knepig. Alla gör det vi behöver för att rida ut stormen och göra det bästa vi kan - vi har ändå en verksamhet att garantera. Alla är vi pressade, men på kontoret gör vi ändå ett kanonjobb med att kämpa på!

På väg till Härnösand mitt i all stress och press, ringde jag ett samtal för att uppdatera om läget till en person som jag verkligen behöver stöd av för att kunna klara av detta. Jag förstår att även denne person är grovt stressad över den uppkomna situationen, men idag, när jag i vit tröja var på väg till ett kundmöte så fick jag en riktig förolämpning och en attityd slängt i ansiktet som gjorde mig ledsen. Det sägs att förlöjligande och förminskning av någon annan är en av de råaste sätten att håna någon, idag fick jag uppleva det, av någon jag verkligen behöver som stöd - vi sitter i samma båt och ska mot samma mål...

Jag behöver visionärer...

Jag behöver någon som tror på mig...

Jag behöver någon som vet min kapacitet...

Jag behöver någon som litar på mig...

Jag behöver bli sedd i mitt kämpande...

Blev tvungen att svänga in på en rastplats på E4an, kliva ur bilen - mållös och med mascaran rinnande mot den vita tröjan.

Genomförde mötet och fick genast perspektiv på eländet.

Skrev ett mail till personalchefen ang några frågor kring mig egna utveckling, för nu tänker jag se till att jag själv utvecklas, om jag så ska backa för ett tag, så ska jag utvecklas. Jag tänker inte ta mer skit nu och jag har en plan för det. Så snart planen klarnat så kändes lite lättare att hantera för ett tag. Typiskt mig...

Nytränad och nu är det verkligen helg som gäller. Som jag har längtat efter denna helg, tyvärr känner jag mig ledsen i hjärtat, jag känner mig som farfars barnbarn, nu ska jag fanimig kämpa, jag vägrar att bli behandlad så här. Ett år sedan farfar begravdes idag, och just idag känner jag mig som en riktig Johnsson... nu jävlar!