Då var fredagskvällarna äntligen som vanligt igen. Träningen på fredagarna efter en hel arbetsvecka är den absolut skönaste stunden på veckan. Totalt slut både psykiskt och fysiskt, ett perfekt avslut för att lämna arbetet även i tankarna.

Styrkan i kroppen finns kvar, starkare än någonsin i musklerna och syreupptagningen känns maxad - än finns det hopp!

Ikväll är det en solokväll, och det var ganska skönt att äta hemma själv, jag vet att det är dagens I-landsproblem men det var faktiskt så... take it or leave it! Menar inte att veckans restaurangmiddagar var sämre, men det var skönt att få laga lite mat i lugn och ro, öppna en flaska vin, plocka lite hemma och bara njuta av vetskapen att det är sovmorgon imorgon.

Imorgon flyr jag till skogen, jag flyr till en plats där jag hoppas att känslorna lugnar ner sig lite och hamnar rätt i magen igen.

Idag serverades det en oxfilé med parmesangratinerade rotfrukter och till det fräste jag sugar snaps i massor av vitlök. Lite bonus ska man ha för att man inte ska pussa någon ikväll... 

Nu börjar det skymma ute, och jag ska ta en Irish Coffe och hoppa in under min pläd och pussa månen lite, le mot stjärnorna, inse att jag klarade denna arbetsvecka också, fastän den satt hårt inne, men det börjar bli mer regel än undantag att känna så. Idag var vi dessutom bara halva styrkan, en sjuk och en vård av barn, och vi själva var i väg på annan ort, och verksamheten skulle rulla på kontoret - det är sådana dagar man inser att man lever.

På Högre Höjder är det mysigt nu, Cafe del Mar spelas i högtalarna, ljus i varenda hörn, ett glas rött håller mig sällskap...

Efter kvällens utgång stoppade jag på min en filt som jag virade runt kroppen, satte mig ute i den stjärnklara natten och ägnade en dryg timme åt att bara titta upp i himlen som bjöd på riktigt klara stjärnor i natt.

När pulsen gått ner och andningen blivit djupare började ögonen att vattna sig igen, och stjärnorna blev allt suddigare...

Det finns en person jag saknar så att det gör ont, det gör ont i hela mitt hjärta av saknad och av längtan...

... och det är att man får lov att välja var man ska äta när man går ut och aktiverar sig. Valet var ganska enkelt idag, Innergården på 1891, alltid ett säkert kort.

Så efter ett kort informationsmöte på Stadshuset gick vi mot 1891 och åt & drack gott... För några blev kvällens meny ett kärt återseende, för andra blev det första kontakten med manchego, serranoskinka och tigerräkor - allt kombinerat med ett riktigt gott vin från Toscana till förrätt, och till huvudrätten var det ett mastigt Shirazvin som fick kombinera ryggbiffen med chevrepotatisen.

Kameran fick följa med idag, tyvärr dog batterierna när vi skulle knäppa kort på the boss vid bordet, så jag får väl lov att klippa in kortet som världens bästa högra hand tog när vi lattjade på kontoret idag!

När jag för ett drygt år sedan fick välja vem jag ville ha till min högra hand var valet inte särskilt svårt. Vi hade jobbat tillsammans i flera år och skulle få äran att göra det då också...

Många är de gånger jag räddat henne från att bli överkörd av bussar och bilar på Esplanaden, och många är de gånger hon räddat mig från tokigheter.

Alla ord är överflödiga, jag hoppas och tror att du vet vad jag känner...

Tack för att just du är min världens bästa högra hand!

... och för rättvisekämpen som bor i mig är det förbannat svårt att acceptera denna orättvisa.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Så var det då dagen efter gårdagens vin... som alltid, och alltid lika orättvist så mår jag liiiite räv idag. TREO och ögondroppar blir mina bästa vänner idag.

Hade bestämt mig för att ha kostym på mig på jobbet idag. Glad och seg hoppade jag in i duschen när väckarklockan gjort sitt arbete, och hela den proceduren...

Allt gick som planerat, trots lite extra concealer under ögonen än vanligt. In i klädkammaren och på med kostymen... och... hm... hmm igen... det såg allt annat än bra ut och det var bara till att tänka om.

Finns två alternativ för att kavajen ska kunna sitta bra någongång... Dra fram 25 000:- och sätta in 125 mg silikon på sidorna, eller någon tusenlapp och massor av brösttejp på Sköna Under.

Under tiden jag funderar så fick kostymen ligga kvar i garderoben och vänta på sitt öde.

Finns ju ytterligare ett alternativ, ett mellanläge - att köpa en ny svart kostym på Tiger...

Det var dagens I-landsproblem det...

Och för intresseklubben kan jag nu notera att jag hittat den perfekta byxan, en svart som dessutom sitter åt perfekt över stjärt och lår samtidigt som den har bootcut men inte är extremt vid ner över vaderna.

Små krav fröken har...

Det blev en prommis till jobbet idag. Seal fick göra mig sällskap i iPoden, och jag klarade av 3 telefonmöten på trippen ner till stan i ett soligt men höstlikt väder.

Zappade mellan iPoden och handsfreen - riktigt effektivt.

Nu är min TREO drink färdigblandad och lagrad, så ska den drickas upp innan det är dags för fakturering, attestering och lite annat plock som står på agendan idag.

Tack för alla mail, alla telefonsamtal och allt som ni vänner gör för att visa er omtanke...

Jag kommer igen!

Då är man hemkommen från en kväll med tjejerna. Vi startade tidigt ikväll, så jag smet lite tidigare från jobbet. Efter en dag på Arbetsförmedlingen med 4 informationsmöten på raken och tillhörande fikastunder i personalrummet på Arbetsförmedlingen, så var det riktigt skönt att komma iväg.

Som vanligt när vi går ut så är det gott vin och god mat - idag blev det Saffran. När vinet var uppdrucket, maten landat i magen, kaffedrinken klar och en hel del av livets ämnen var avklarade så blev det hemfärd.

Väl hemma fortsatte jag kvällen i samma lugna sköna tempo och satte mig ute på balkongen ihopkurad i en filt med lite tända ljus...

Jag hade bestämt mig för att inte gråta, men det gick inte att hålla emot. Hur mycket jag än försökte hålla emot tårarna så kunde jag inte, och det var ganska skönt att få släppa på trycket som funnits hela dagen.

Känner mig inte ledsen, känner mig bara så sårbar och så skör just nu...

Jag vet precis vad jag behöver just nu... men just här och just nu är det omöjligt och den vetskapen känns tung nu.

Skogshelgen planeras, en bra bok, massor av ljus, ett gott pinot noir eller chainti ska få göra mina tankar sällskap i helgen. Det ska bli så skönt att lämna stan, även om jag önskat att helgen kanske sett lite annorlunda ut, men man kan inte få allt här i världen har jag konstaterat. Vi utsätts, vi prövas, några lindrigare andra hårdare...

Så var då vardagen i gång med buller och bång. En vardag som för min del innebär att få ihop kombinationen jobb och liv, ett liv som består av vardagens måsten och förpliktelser men också återhämtning, en inte alltför lätt uppgift.

Efter två heldagar i klass måste jag erkänna att jag mentalt slut. Att stå i klass är ett av de roligaste moment jag vet, det triggar så mycket, ger så mycket - men suger vansinnigt med energi. Världens bästa högra hand slocknade direkt efter jobbet idag och lät helt slut när vi talades vid nu ikväll, och jag måste erkänna att tanken på att inta sidoläge var lockande ikväll - men jag höll emot. Hemma strax efter 19, en snabb sallad och på med träningskläderna och UUUUUT!

Nu är man hemkommen efter en riktigt skön kvällspromenad i skymningen.

Rensade lite tankar, sorterade lite tankar och utvecklade lite tankar...

Imorgon är det hårt arbete igen, då är det möten från morgon till kväll och därefter ska jag gå ut och dricka lite vin och äta lite gott med tjejerna.

Torsdagen bjuder också på ett späckat schema och en utgång därefter...

Helgen däremot den ser jag framemot, för den ska bli MIN!

Anneli har ju svallrat om att det ska bli apkallt, så då tänker jag ställa in mig på en skogsdag, en god middag, ett fylligt shirazvin, en brasa och en filt... Känns som min nivå på en kravlös helg!

Nu börjar nedräkningen...