Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu.

Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.

Känner mig ömsom väldigt stark, för jag vet min styrka och vad som kommer med den... och jag tror att min motpart glömt det för en stund, och jag tror bestämt att den stunden blir mycket kortvarig, det bor en Johnsson i mig och det är dags att visa den sidan nu.

... men också ömsom väldigt kränkt över orden som ekar i mitt huvud, ord som en person på en sådan position inte bör ta i sin mun. Orden gör ont och jag kommer aldrig att glömma dom...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!

Dags att lägga ett kapitel av sitt yrkesverksamma liv åt sidan, byta blad. Som alltid kan man dra lärdomar och samla på erfarenheter. Vilka blir erfarenheterna och lärdomarna då?

Tyvärr väldigt dystra. Jag trodde att det lönade sig att vilja driva processer framåt genom att våga vara kritisk, våga ställa frågor, våga vara banbrytande och våga vara den som tordes stå upp för det som inte alltid är det bekvämaste. Jag vill fortsätta att tro att så är fallet, att det behövs folk som vågar vara obekväma, vågar vara sig själv. För att få passa in i det jobbet jag har lämnat/ska lämna/borde lämna/kommer att lämna... you name it... så hade jag tydligen passat bättre genom att fortsätta med det falska spelet som pågår, le och vara glad, hålla varandra om ryggen, prata skit... men le utåt. Blir illamående av tanken...

Baksidan av att inte vilja ställa upp på det fick jag uppleva idag. Om några år kommer jag säkert vara min lyckliga stjärna evigt tacksam att det inte blev mer än 3 års strävan mot det som var ouppnåeligt. Just nu känns det bara väldigt...*söker lämpligt ord*... blandat, blandat är vad det känns.

Ångrar att jag varit så lojal, att jag kämpat, att jag offrat så mycket. Till vilken nytta? Innerst inne borde jag le och se möjligheterna, men ytterst ute har jag blivit ruskigt påmind om hur grym och feg världen är.

Ångrar däremot inte alla roliga stunder, alla jag hjälpt och det fina jobb jag faktiskt lagt ner. Det kan ingen någonsin ta i från mig - någonsin!

Kan inte skriva mer, jag är skrämd till tystnad, men jag är jag och jag kommer tillbaka på alla plan. Vidare vill jag och vidare ska jag...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här...

Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*

Två övertidskvällar denna vecka tog ut sin rätt, känner mig helt färdig i huvudet men det har jag klarat förrut. Det jag däremot inte har klarat förr är känslan av att gå hem ledsen. Idag är jag ledsen.

Vi är satt i en sits på jobbet som verkligen är knepig. Alla gör det vi behöver för att rida ut stormen och göra det bästa vi kan - vi har ändå en verksamhet att garantera. Alla är vi pressade, men på kontoret gör vi ändå ett kanonjobb med att kämpa på!

På väg till Härnösand mitt i all stress och press, ringde jag ett samtal för att uppdatera om läget till en person som jag verkligen behöver stöd av för att kunna klara av detta. Jag förstår att även denne person är grovt stressad över den uppkomna situationen, men idag, när jag i vit tröja var på väg till ett kundmöte så fick jag en riktig förolämpning och en attityd slängt i ansiktet som gjorde mig ledsen. Det sägs att förlöjligande och förminskning av någon annan är en av de råaste sätten att håna någon, idag fick jag uppleva det, av någon jag verkligen behöver som stöd - vi sitter i samma båt och ska mot samma mål...

Jag behöver visionärer...

Jag behöver någon som tror på mig...

Jag behöver någon som vet min kapacitet...

Jag behöver någon som litar på mig...

Jag behöver bli sedd i mitt kämpande...

Blev tvungen att svänga in på en rastplats på E4an, kliva ur bilen - mållös och med mascaran rinnande mot den vita tröjan.

Genomförde mötet och fick genast perspektiv på eländet.

Skrev ett mail till personalchefen ang några frågor kring mig egna utveckling, för nu tänker jag se till att jag själv utvecklas, om jag så ska backa för ett tag, så ska jag utvecklas. Jag tänker inte ta mer skit nu och jag har en plan för det. Så snart planen klarnat så kändes lite lättare att hantera för ett tag. Typiskt mig...

Nytränad och nu är det verkligen helg som gäller. Som jag har längtat efter denna helg, tyvärr känner jag mig ledsen i hjärtat, jag känner mig som farfars barnbarn, nu ska jag fanimig kämpa, jag vägrar att bli behandlad så här. Ett år sedan farfar begravdes idag, och just idag känner jag mig som en riktig Johnsson... nu jävlar!