Då var man hemkommen från tjänsteresan som jag så vackert kodade telefon och mailsvar med. Ett dygns resa för ett möte på dryga 3 timmar, men jag klagar inte. Fick med mig ett par Bally-kängor, nya uppsättningar rutiga sängkläder och en tunika hem - som en extra bonus... jaja, inte helt som en bonus då, några tusenlappar fattigare!

Dessutom fick jag ligga och zappa i en hotellsäng igårkväll, hamnade framför SVT´s storsatsning "Skild" som handlar om livet efter en separation, att bli kär igen. Ja, tror nog inte jag ska kommentera det programmet här.

Fick även äta speedfrukost med bradsen läsandes Dagens Industri, helt ok för att komma i rätt morgonstämning. Brads blev jag inte bortskämd med på AMS ska tilläggas, där var det herrar av helt annan dignitet... tycke och smak!

Mötet avlöpte helt enligt planerna. Blev kanske inte klokare, men får som alltid under sådana formella möten massor av idéer som jag blev tvungen att kludda ner - nästa vecka ska det här ledas projekt, inte bara släckas bränder!

Någon timmes sammanfattning med The Big Boss blev det, och sedan fick jag tid för shopping. Figge mötte upp på Stureplan och det blev en ceasarsallad, helt otippat va?

Arlanda Express, stress, incheckning, proppfullt plan... och tröööööött!

Nyss uppstigen ur ett varmt bubbelbad där jag skruvade upp rygg- och nackmassagen på max. Kandelabern tänd, musik i högtalarna på nedervåningen, ett glas Moet på badkarskanten, tånaglarna målade, ansiktsmask på nosen... känns helt ok efter en heldag i storstaden, men jag är så trött.

Ja, det var mina reflektioner när onsdagskvällen går mot sitt slut på Högre Höjder och jag ska inta min rutiga och sikta på en natts sömn...

Imorse vaknade jag med en jävulsk huvudvärk som inte var av denna jord, somnade förvisso med huvudvärk igår också. Klockan 6 klev jag upp tog en Treo och hopp i säng. När klockan slog halv åtta kände jag mig lite piggare, hoppade in i träningskläderna och tog en riktigt skön morgonpromenad i ett gnistrande solsken.

Tillbaka lagom till telefonmötet som jag tog hemma, helt utslagen på soffan. En god frukost med massor av frukt...Det kändes så fridfullt att få börja dagen så där.

In i duschen och hela den proceduren, ställde mig och stirrade in i spegeln, och vet ni - det var en helt annan tjej där.

En tjej som verkligen har tagit kommandot igen...

En tjej som inte tänker låta någon trampa på mig...

En tjej som känner sig starkare...

En tjej som tänker tillåta sig att faktiskt vara ledsen ibland...

En tjej som tänker våga lita på processens gång...

En tjej som tänker ta ett kliv bakåt, utan att någon kliver över...

Ska packa ihop lite på jobbet nu, innan taxin kommer och hämtar mig till Midlanda. Ikväll blir det en helkväll på ett hotellrum och jag ska verkligen tillåta mig att bara ligga i sängen och zappa, så olikt mig!

Tanken har slagit mig många gånger, men idag nu ikväll, med duschstrålarna från taksilen som smattrade mot min nytränade kropp, där tårar och vattendroppar flöt ihop, då slog det mig...

Det är ju detta som är livet...

Jag tycker nog inte att jag är den som fått livet serverat på ett silverfat, och därav fått ett uppvaknande av denna sort...

... jag har testats

... jag har prövats

... jag har utsatts

... så jag borde ju veta att denna motgång också är en del av det livet har att erbjuda, "och det kommer mera" var det någon vänlig själ som sa idag.

Det känns så svårt att inse att detta är livet, det liv vi alla ska ta oss igenom, stärkta av erfarenheter och öden vi mött i livet.

Har min bild av det som kallas livet varit för rosenröd?

 Den frågan ställer jag mig, jag som just nu samlar livserfarenheter...

... ni vet vilka ni är!

Ni betyder så innerligt mycket för mig just nu när jag för en stund tappat det annars så stabila fotfästet. Peppande och lugnande sms, en famn att gråta ut i, en stund där man slipper skämmas för tårarna som rinner ner för den annars så högpresterande tjejkinden. En stund där man får älta, för dra upp "worst case scenario", där jag förövrigt kniper en OS medalj, och frågan är om det inte blir guld. Det tror Malin i allafall...

Vad hade jag gjort utan er? Förmodligen något helt annat än det jag gör nu - försöker stå upp för mig själv i denna förjävliga sits!

Tack!

Ikväll i aprummet utspelade sig verkligen ett scenario jag och Anneli länge kommer att minnas. Mitt bland alla rep och lianer, står vi två och ska till och köra Triceps då vi har någon stöna, japp - riktiga oljud, eller för vissa kanske det är angenäma stön ljud, för man kunde tro att han befann sig hemma i sängen med sin älskarinna, och inte på Primetime på Friskis.

Det var ett väldigt stönande, regelbundet och melodisk... och vad gör Marre då?

Jo, hon kör samma melodi, ökar vikterna, tar i av kung och fosterland och stönar hon med!

Ooooooo yeeeeeeeah - here we go!

... kan jag springa runt här i vilka urtvättade kläder jag vill och lyssna på Le Marc som ekar ur högtalarna.

... kan jag ligga och mysa i bara mässingen i världens bästa säng, utan att tänka på vad klockan är.

... kan jag välja vad jag vill svara i telefonen.

... kan jag springa runt helt omakead, utan att behöva bry mig om att ögonen är söndergråtna.

... kan jag bara sätta upp håret i en toffs och strunta i att det inte glänser.

... kan jag strunta i att underkläderna matchar, bara dom fyller sin funktion.

... kan jag ta en banan och en dubbelespresso till kombinerad frukost/lunch och strunta i näringsvärdet och allt av värde är överhuvudtaget.

... kan jag strunta i att le, bara fortsätta känna mig sådär förbannat ledsen.

... kan jag titta ut över ett upplyst Sundsvall, dra en djup suck och strunta i att hålla tillbaka tårarna.

När dagen blir morgondag

... måste jag däremot se till att kläderna är matchade och så där perfekt preppy.

... och att jag kommer upp utvilad ur världens bästa säng, i god tid innan morgondagens telefonmöte så jag kan kvittra och låta engagerad.

... så att dom som ringer till mig får det svar dom vill höra, på det sätt dom vill höra, pigg och glad och med bra svar som passar rätt i munnen.

... efter ansiktsrengöringen blir det några droppar apdyrt serum, en återfuktande dagcream, en concealer, en foundation, en high lighter, några drag med ett solpuder, mirakelmascara från Lancome som gör de pigga ögonen ännu mer pigga och sensuella. Några droppar utvald parfym matchar den utvalda bodylotionen som återfuktat kroppen under natten. På med diamantsmyckena och smile...

... håret är tvättat i exklusivt schampoo som har samma doft som balsamet för färgat hår. En klick stylingprodukt åker in i håret och fram åker fönen och torkar de miljarder hårstrån som blir allt längre och längre. I med ett fukt och värmebevarande serum som gör plattångens slitage mindre. Lite långhårsvax åker i på topparna och en lätt touch med sprej så skiner och glänser håret hela långa dagen.

... underkläderna är matchade in i absurdum. BH-modellen är noga utvald beroende på klädvalet, allt ska sitta på plats, inte för mycket, inte för lite.

... frukosten är näringsrik och består av en perfekt mix av kolhydrater och proteiner. Färskpressad juice avslutar den näringsriktiga måltiden som är så väldigt varierad och ordentlig.

... leendet kan jag ta på så snart trenchcoaten är på, mobilen i handen, headsetet ikopplat - here we go!

... jag tittar ut över ett upplyst Sundsvall, biter ihop, blundar ett ögonblick och vägrar låta tårarna segra.

Idag är jag så förbannat ledsen... det är ingen bra dag idag!

Fått lite frukost i magen, kryper ner i sängen igen. Ute stormar det, hösten är här med besked! Nere i sängen är det förmodligen varmt och skönt och jag får vara ensam med mina tankar.

Rödvinet som jag längtade efter igår, gjorde det bara ännu värre. Innan klockan hade passerat 22 låg jag på mammas knän och grät. Alla ord folk säger känns som klyshor, även om jag vet att tanken är god, så är det väldigt svårt att kunna sätta sig in det jag genomlider just nu.

Vaknade med tårar i morse också, och dom rinner hejdlöst på min kind nu också - tar det aldrig slut?

Det är skillnad på tårarna nu och för en månad sedan, nu är dom inte av saknad, längtan, ovisshet eller vilja, nu är det andra tårar... tårar av mental trötthet, trötthet av att vara satt i en situation jag inte kan påverka.

Försöker tänka att det inte är ett evigt tillstånd, att min mentala deadline är satt... men det är tungt, det är förbannat tungt och idag känns det värre än det varit på länge.

Jag vill klara av detta, för min egen skull, inte för någon annans skull.

Men som tidigare konstaterat, att vilja och kunna är två olika saker och idag känns det som att vilja och kunna är väldigt långt i från varandra...

Den starka jag som annars klarar motgångar bra, känns också väldigt långt borta. Kvar är den lilla fröken som är rädd och idag påtagligt fruktansvärt ledsen. Hon som önskade att någon kunde klappa henne på kinden och säga att det blir bra igen...

FAN ta världen om det är en lek där mina känslor varit en leksak...

Just nu känns det oerhört nära till tok, att göra något jag inte skulle kunna stå för, av den anledningen att bara lättare kunna glömma.

Vill jag glömma?

Ska jag glömma?

Måste jag glömma?

Jag vet att det inte är JAG, men just nu är tanken lockande på att göra något jag senare inte kommer kunna stå för, något jag skulle ångra...

Vill så gärna ge situationen en chans, vill så gärna... men att vilja och kunna är två olika saker, och just nu är skillnaden påtagligt märkbar kan man säga...

Några glas rödvin i kväll blir perfekt...