"Vänta inte för länge med att ta nästa steg - då kan du bli stående på ett ben hela livet!"

Vilket idag fredagen till ära innebär en dubbel espresso, dagstidningen och marsh ut på balkongen och titta över Sundsvallsfjärden. Vackert så det förslår!

Vaknade med en skön träningsvärk efter en hel natts sömn och känner mig redo att möta fredagen, den sista arbetsdagen innan helgen. Visst var jag klok nu...

... men okej då - ett litet inlägg.

Idag slog mig tanken; är jag så jäkla preppy som alla säger? Klär jag mig verkligen så preppy?

Gick in i garderoben och hittade hyllmeter av enfärgade, rutiga, randiga, småblommiga sweetshirts, ruggers, pikétröjor... allt nästan uteslutande GANT.

Så ja; jag får väl leva med att vara preppy då...

Lite ny jobbenergi kom det laddat med idag, börjar greppa det roligaste projektet som jag får förmånen att driva - och det ska bli en härlig resa i höst!

Här är mina medpassagerare på resan!

Tack för att ni följer med...

En hel natts sömn kan göra underverk för fröknar.

Somnade före 22 och sov till dess att klockan ringde. Försökte ha en sån fin kväll jag kunde igår, trots att ångesten fullständigt grep tag i hela mig.

Tog en skön prommis på Ryggis, slappade i soffan och sedan blev det lite boklyssnande innan de gröna ville falla ihop, så då gav jag lyckligtvis upp!

Idag slog jag upp mina ögon och mådde lite bättre, med ett hjärta som hade börjat slå på normal takt och dagen idag ska klaras av genom att andas in och andas ut...

… för en stund i alla fall.

Orkar inte vara den starka längre, orkar inte vara flickan som biter ihop och får vardagen att rulla ändå.

Allt bara brakade samman i eftermiddags, tårarna kom, benen vek sig och hallgolvet blev min räddning. Föll ihop som ett barn i fosterställning och bara skrek.

Försökte hålla ihop på jobbet idag, och det gick bra.

Hela jag skriker efter semester, och nu börjar problemet bli akut.

Vem, vem kommer någonsin få mig att lita på folk igen? Man ska ju lita på folk till dess att motsatsen är bevisad, det brukar vara min absoluta utgångspunkt.

Jag kommer aldrig någonsin att kunna ge delar av mig till någon igen, aldrig.

Detta blev verkligen en depp-blogg, men den ska ju skildra mitt liv, och så är det just nu – varken mer eller mindre!

... både psykiskt och fysiskt.

Fysiskt för att jag känner av det; känner hjärtat konstant, en hjärtklappning som inte är av denna värld. Värst var det i natt, och min älskade mamma befann sig mitt på Östersjön, när jag hade behövt henne som bäst.

Psykiskt för att jag inte är så jävla känslokall som vissa människor är just nu, men det kanske är det som är tanken? Det kanske känns bättre när man kan driva med folk, köra med folka och spela ett spel. Fan för er!

Mitt hjärta finns i allafall!

Jag lyssnar mycket sällan på P1, men nu i sommar har jag fastnat för några sommarpratare. Fick tips idag om Gunilla von Platen som jag ska lyssna på reprisen på om en stund.

Nere tappas badet upp och jag ska hoppa ner och lyssna. I ett bad fyllt av massa mysiga oljor, så vi skippar bubblorna idag. Skumpan bytes mot en kulturell Dry Martini nu när jag ska vara kulturell och lyssna på P1.

Jag önskar mina bloggläsare en bra start på helgen. Här på Högre Höjder är den fint inledd, och jag tänker göra allt för att den ska fortsätta i samma anda, dock utan hjärtklappning tack...