Lördagkväll äntligen!

Efter en hel veckas jobb och slit som innehöll tjänsteresa, workshops, möten, möten och ännu mer möten - så känns lördagskvällen helt fantastisk underbar.

Jag har jobbat undan lite idag, handlat lite, njutit av lite lunch på Innergården och dreglat över lite Amarone-viner på Systembolaget. En soft och skön dag med andra ord!

Nu är man hemkommen och jag har dukat upp lite ostar, fyllt glaset med ett mjukt och fylligt rött vin, placerat mig soffan, tänt ljus så långt ögat kan nå, satt på lite härlig musik och försöker mig på att leva med livet.

Som jag skrev igår, så har jag drabbats av en touch...

En touch av känsla...

En touch av nyfikenhet...

En touch av vilja...

En touch av leenden...

En touch av personlighet...

Kort och gott har någon touchat på ett sätt jag inte trodde någon skulle kunna göra på väldigt väldigt länge...

Denne någon har grusat mina planer, och vi alla vet nog att det finns inga planer när det är känslor med i leken.

Nu ska jag sätta mig i den stol som kallas livet, luta mig tillbaka och låta livet leva med mig och helt enkelt lita på processen.

En smula ovant...

En smula läskigt...

... men framför allt en smula nyttigt!

Igår när jag kom hem låg det ett vykort i lådan, jag har blivit utvald att vara med i SIFO´s stora årliga enkät där man ska få fram en allsidig bild av hur svenska folket tycker och tänker.

 Det som undersöks är hur Sveriges befolkning förändrats när det gäller mediekonsumtion, intressen, attityder, aktiviteteter och inköp.

Jag vet att det bara är en liiiiten del av befolkningen som får den, och det ska spegla befolkningen så känner jag mig lite oroad eftersom jag har en insikt om hur otroligt viktigt varje enskilt svar är.

Vykortet avslutades med "Ditt svar gör helt enkelt skillnad"

Så nu gott folk förbered er på att det i mars/april kommer att presenteras en mycket speciell bild av det svenska folkets intressen, attityder och inköp... *ler brett*

Så tyst det var på bloggen, så tyst så tyst. Beror först och främst på att jag varit nere i huvudstaden och jobbat och inte haft en minut över för att reflektera och fundera kring mig och mitt liv.

Nu är det fredag och det är full fart på agendan, två telefonmöten, en PPP som ska justeras, ett flödesschema formuleras och en hel del annat innan det blir fredagsträning och helg. Tror dessvärre att jag åker på att jobba en stund i helgen för att det få ihop ett stort arbete som vilar på bland annat mina axlar... utmanande men bara ett stort undantag som helgerna inte ska användas till i fortsättningen.

Det var en bruten plan, kanske att Dempsey kan locka ändå i helgen, för det var ursprungsplanen.

En annan ursprungsplan var att hålla i hjärtat hårt hårt och fokusera på mig själv ett mycket bra tag framåt.

Sen go´ vänner... dök det bara upp, en person som gör mig riktigt sugen att bryta min plan - att lätta liiiiiite på hjärtat... och kanske inte hålla i det fullt så hårt som ursprungsplanen var.

Nyss hemkommen från mitt första stationspass ever, och det blir garanterat inte det sista passet! 90 minuter lågintensiv träning ska jag nog få in i mitt träningsschema utan att påbörja nedbrytningen av kroppen. Here we go!

Ganska skrämmande vad lätt man blir beroende av endorfiner som kroppen utsöndrar. De veckor jag inte får träna pga sjukdom eller skada, de veckor mår jag piss även psykiskt. Kroppen är smartare än man tror...

Idag var det alltså en tisdag en helt vanlig arbetstisdag där jag skulle hålla en workshop på eftermiddagen och jag är helt nöjd med min insats och det glädjer mig att de som deltog också fick någonting med sig i sina kunskapspryggsäckar. Kunskap är aldrig tungt att bära...

Utöver workshop så gick en stor del av dagen till att påbörja projektplaneringen och planera för planeringen för projektet... omständigt, ja - effektivt, ja!

Nu ikväll bor det faktiskt en liten klump i min mage. Jag har alltid känt mig fysiskt trygg i min yrkesroll, men nu kan jag inte säga att jag gör det längre. Hade någon av mina medarbetare kommit till mig och berättat att det bor ens en liiiiten liiiiten klump av rädsla och oro i magen, så hade jag tagit den på största allvar. Jag vet inte hur jag ska gå vidare, om jag ska prata med min chef. Att känna trygghet är en förutsättning för mig. Känner mig utsatt och vet att de handlingar jag kommer att behöva göra i yrkesrollen kommer göra mig än mer utsatt.

Kanske återkommer i ämnet, kanske inte... men klumpen bor där, och det kommer kännas extra tryggt att sätta på skalskyddet på larmet i natt...

Cockerspanieln Fanny är sjuk. Vi är så väldigt glada att vi fick se henne sedan några år tillbaka så väldigt pigg och levnadsglad. Om det beror på att hon varje dag, måndag till fredag, från tidig morgon till sen kväll passar labradoren Ludde som inte tycker om att vara ensam hemma och behöver NannyFanny eller om det är mormors dagliga ägg, är det ingen som vet. Så pigg och så glad har hon varit.

Aldrig någonsin har hon varit så vacker som nu, päls som blänker, frisörbesök var 8:e vecka, ja en riktig liten dam!

Men nu är det något som inte stämmer med henne, hon inledde sommaren med att tappa en framtand, och därefter börja en tand på den annars så spiiiikraka tandraden att växa framåt. Därefter fick hon ekorre-löss och blev behandlad med lössmedel som inte bet på henne. Kli och kli...

Ludde stackarn blev också smittad av dessa obehagliga små löss.

 Härom veckan såg vi att hon har fläckar av pälslöshet på bringan som inte alls ser bra ut. Hon har tumörer på juvren sedan länge.

Nu idag, ska hon påbörja sin behandling mot infektionen i munnen...

Fanny Fanny... kämpa på!

Mamma och Håkan har ju beställt en X3:a, only for you!

Så kom då måndagen med slask och plask.

Ni vet, en sådan där måndag som inte lämnar något minne efter sig, allt känns som vanlig.

Mailboxen segade...

Telefonen ringde...

Almanackan började fyllas på...

Mötestider bokades...

Inläsning...

Förberedelser...

En sådan dag då salladen smakade som sallad brukar smaka.

En sådan dag då alla pensionärer som vanligt trängdes på Ica vid lunch.

En sådan dag som middagsmaten som vanligt blev lördagens rester.

En sådan dag som folket på stan såg sig likt ut.

En sådan vanlig grå måndag helt enkelt som inte bjöd på några större överraskningar mer än att jag fick ett bryt på fackombudet som jag ska MBL-förhandla med, just det ja, men det är ju ingen överraskning, mer ett konstaterande!

Kvällens pulspass var en riktig fullträff, och om jag tyckte att passet var bra nu, efter första gången, så kommer jag inta någon form av halleluja-stämning om några veckor eftersom alla pass behöver några veckor på sig för att mogna.

Det grymma ögon-candyt på gymmet var sig likt, heeeelt okej att vila ögonen på ett tag om jag säger så.

Ja, det blev en måndag som så många andra veckor.

Nu har jag tagit en het dusch, med kandilabern tänd, spottarna i badrummet härligt nersoftade, golvvärmen som värmde tassarna, musiken i högtalarna, filten i soffan, ljusen tända på bordet, tuplanerna i sina vaser, all jul bortplockad och mitt obligatoriska glas med citronvatten.

En grå lycklig måndag med andra ord...

Ja, imorse lämnade man gräddhyllan, lade en make för första gången på läääänge, och gav sig i väg mot en arbetsdag. Målet att somna innan två i natt fungerade, men 20 minuter! När klockan ringde imorse gick det förvånandsvärt lätt ändå att stiga upp och möta ännu en arbetsdag.

Så... nu är jag här, tillbaka på kontoret och det känns helt ok. Gick igenom situationen igår och kom fram till att jag känner mig taggat, mer laddad än någonsin, och mer utvilad än någonsin. Totalt utvilad och påfylld - nystart kallas det!

Idag är det inget möte planerat, dagen ska gå åt till att pyssla med löner, attestera och rapportera. Facket ska jag ta mig en allvarlig dust med igen, och resor ska beställas, möten ska bokas och kallas en helt vanlig dag alltså.

Eftermiddagen är vigd åt inläsning i ämnet "Arbetsmarknadsläget i länet och landet" en Workshop jag ska hålla imorgon där den största utmaningen ligger i att inte bli politisk.

En helt vanlig dag här på kontoret...

Mina medarbetare fick tillbaka sin chef, men personen JAG har inte kommit tillbaka, och planerar inte att göra det heller. Personen jag har som mål att fortsätta utveckla det liv jag fått smaka på under de två veckorna som gått, och det har varit en ljuv smakupplevelse, som jag snart vill återuppleva igen...

Sitter här och läser min SDI-inventory som jag gjorde i våras, och jag är relativt sugen att ägna en dag för att göra om den, jag tror nämligen att jag utvecklats när det gäller mellanmänskliga relationer.

Jag har ett dilemma när det gäller hur jag hanterar relationer som gör ont, och det är att jag har "backat" för att skydda mig själv. Nu förstår ni säkert att det inte handlar om någon som helst amor-relation, för där ska man gå skilda vägar om någon backar, det är min absoluta uppfattning och den tummar jag inte en sekund på, no so ever!

Det jag menar är relationer som också är mellanmänskliga och som finns i vår närhet, jag kan ge fyra exempel i min närhet där jag backat för att skydda mig själv. Vi hade en diskussion om det här ikväll och då kom det upp för mig igen, att jag verkligen har valt den utvägen vilket jag absolut inte är stolt över. Jag önskar att jag ibland vore den kategorin människor som var mer hängiven och tog det med en klackspark. Nu är jag istället den personen som blivit det hemska ordet LIKGILTIG, det bekommer mig inte längre. Personer som förut betydde allt för mig är jag nu näst intill likgiltig inför. Ni kanske förstår att jag inte är stolt över att känna så... Känslan av likgiltighet gör nästan ondare än smärtan av ledsenhet och bottenlös upplevelse av sårande.

Det tog mig år att sätta ord och välja taktik för dessa relationer, och idag är jag glad att jag vald den taktiken, hur glad man nu kan vara när man åker hem från personer som betyder mycket och fyller hela ens hjärta, och tårarna bara rinner över - för att man känner sig likgiltig.

Relationer är inte lätt... att vilja, att kunna men att samtidigt uppleva självvald likgiltighet är en mycket komplex situation som återigen får mig att inse att detta med mänskliga relationer är något som är väldigt mycket svårare än vi någonsin kan förstå...