Sitter här och läser min SDI-inventory som jag gjorde i våras, och jag är relativt sugen att ägna en dag för att göra om den, jag tror nämligen att jag utvecklats när det gäller mellanmänskliga relationer.

Jag har ett dilemma när det gäller hur jag hanterar relationer som gör ont, och det är att jag har "backat" för att skydda mig själv. Nu förstår ni säkert att det inte handlar om någon som helst amor-relation, för där ska man gå skilda vägar om någon backar, det är min absoluta uppfattning och den tummar jag inte en sekund på, no so ever!

Det jag menar är relationer som också är mellanmänskliga och som finns i vår närhet, jag kan ge fyra exempel i min närhet där jag backat för att skydda mig själv. Vi hade en diskussion om det här ikväll och då kom det upp för mig igen, att jag verkligen har valt den utvägen vilket jag absolut inte är stolt över. Jag önskar att jag ibland vore den kategorin människor som var mer hängiven och tog det med en klackspark. Nu är jag istället den personen som blivit det hemska ordet LIKGILTIG, det bekommer mig inte längre. Personer som förut betydde allt för mig är jag nu näst intill likgiltig inför. Ni kanske förstår att jag inte är stolt över att känna så... Känslan av likgiltighet gör nästan ondare än smärtan av ledsenhet och bottenlös upplevelse av sårande.

Det tog mig år att sätta ord och välja taktik för dessa relationer, och idag är jag glad att jag vald den taktiken, hur glad man nu kan vara när man åker hem från personer som betyder mycket och fyller hela ens hjärta, och tårarna bara rinner över - för att man känner sig likgiltig.

Relationer är inte lätt... att vilja, att kunna men att samtidigt uppleva självvald likgiltighet är en mycket komplex situation som återigen får mig att inse att detta med mänskliga relationer är något som är väldigt mycket svårare än vi någonsin kan förstå... 

 

Inger

6 januari 2008 22:04

Hej!

Här är en tant som länge läst din blogg vardagligt men som ännu inte gett sig på att lämna ett avtryck.

Idag berör du mig med din text och jag känner att jag vill delge dig med mina synpunkter.
Du skriver alltid i din blogg så att man kan se den unga kvinnan mitt i livet, säkerligen högpresterande men med det stora hjärtat och den ljuva värmen som bara livet kan föra med sig. Att du jobbar med dig själv behöver du knappast skriva för dina inlägg och ditt resonemang avslöjar en självinsikt och en tro på sig själv som jag i mina yrkesverksamma år bara stött på ett fåtal gånger. Nästa gång du besöker dina föräldrar, krama om och tacka för den grund du fått att stå på.

För att kommentera dagens inlägg kan jag säga att det du upplever nu är att du omprövar dina tidigare ställningstaganden till relationerna i din närhet. Det finns relationer vi inte kan vara utan. relationer dotter-mor, far-dotter, syskon emellan osv. I en partner-relation ska man, som du uttryckte det, gå skilda vägar om någon part backar, men i vissa relation som ovan kan man inte välja att avstå, för relationen finns alltid kvar.
Du skrev att du upplever likgiltighet och jag kan säga dig att det upplever du av respekt för dig själv, för att du älskar dig själv, tänker på dig själv i främsta rummet. Det är mycket klokt att göra så och jag jobbar för att fler ska sätta sig i främsta position och få uppleva fördelarna med att älska själv och de ställningstaganden man tar.

Hjärtliga hälsningar
Inger

 

Sten

6 januari 2008 23:19

Mellanmänskliga relationer... likgiltig... likgiltighet... just sådant har jag tänkt en massa på de senaste två månaderna, efter att ha blivit ifrågasatt (ytterst negativt ifrågasatt ibland) av människor som stått mig nära. Att bli så där ifrågasatt och att svikas av på det sätt som blev gjorde mig gränslöst besviken, gav mig en enorm kännsla av övergivenhet, upplevde att de var likgiltiga, inte behövde varken min vänskap eller mina kunskaper. Så för att "överleva" så bestämmde jag mig för att bli likgiltig, just för att som du skydda mig själv. Ont gör det, jätteont ända in i hjärteroten, men jag "tar" det hellre än att riskera att bli övergiven, sårad, missförstådd, sviken en gång till.

Kram till dig vännen, och massor av varm omtanke.

 

Ingrid

7 januari 2008 08:07

För att man ska kunna älska andra, måste man älska sig själv, det är prio 1, att det finns människor i vår närhet som vi känner likgiltighet inför, tja så är det bara, vi varken kan, vill eller orkar älska alla, det skulle knäcka oss. För att orka måste vi sortera bort vissa männsikor, så är det, även om det i bland och en stund gör ont, när vi fått distans så känns det bra. Vi måste bort med männsikor som stjäl energi och kraft från oss, vi noterar att dom finns och sen bort.
Kramen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...