Nu när jag skull städa undan i köket hittade jag min dagbok från i fjol. Varför öppnade jag den? Varför gick jag medvetet med på att återuppleva det som hände i fjol?

Naturligtvis vet jag varför - för att jag njuter av våren nu. Jag njuter av varje liten pippi som sjunger, av varje liten knopp som slår ut på björkar och buskar... jag njuter verkligen av varje steg som våren tar!

För ett år sedan, då log inte livet åt mig, och jag ville inte le åt livet heller. Det var vid denna tidpunkt hela min kropp fullständigt skrek NEJ NEJ NEJ, och reagerade med sömnlöshet, håravfall och alla möjliga rubbningar i kropp och själ. Det var vid denna tidpunkt jag inte kunde somna, men jag somnade gråtandes, och vaknade gråtandes... för att inse att mina ben knappt bar mig. Jag kunde inte berätta för min älskade mamma hur otroligt dåligt jag mådde, för hon skulle bli livrädd. Dagarna och nätterna spenderades åt samtal för att rena någons själ. Totalt utnyttjande kallas det. Det gjordes allt och lite till för att jag skulle orka prestera ännu mer, springa ännu fortare, runt i hjulet, runt igen, snabbare, kom igen...

Jag blir så väldigt ledsen när jag läser hur dåligt jag mådde och hur naiv jag var, hur jag kämpade för att lindra någon annans sorg, medans denne andre bara fortsatte att såra... och jag fortsatte att lindra, fanns där, torkade tårar, sa stöttande saker...

Alla andra satt ute och fikade och åt glass när vårsolen värmde, jag jobbade, sedan bad jag om att få jobba hemma eftersom benen inte bar mig och jag darrade - och jag fortsatte att jobba hem, jag presterade som allra bäst när de andra hade fest...

 

Stina

9 maj 2007 19:40

Lider med dig kompis att du ska måste bli påmind om allt från i fjol gång på gång, men det är som om man måste utsätta sig eller bli utsatt för en viss dos av smärtsamma minnen, för att sen slutligen vända blad och gå vidare i livet och förlika sig med det som har hänt eller att inom sig förlåta den som har sårat en.
Detta snuddade Johan "Percy Nilegård" Rehborg vid under MÅ BRA-DAGEN i huvudsta´n igår. Det visade sig att han helt nyligen hade förlåtit två plågoandar som han har ägnat hela sitt vuxna liv åt att hata.
Ur sitt hat har han förvisso fått mycket "jäv**r anamma", men det har också tagit ofantligt mycket av hans energi och framför allt har dessa personer varit helt ovetande om att de förintat en mans självkänsla under drygt 20 års tid.

Nåväl, jag kan bara hoppas att dina minnen så småningom slutar att smärta och att du kommer att kunna släppa en person så nära igen. Kramen....

 

pont.

9 maj 2007 21:05

Livets stora gåta är älska glömma och förlåta... Time to do that again men inte glömma och förlåta!

 

~M~

10 maj 2007 19:22

Du letade upp den och läste det igen undermedvetet för att älta = lättare kunna bearbeta "sorgen" och känslorna. Vi människor funkar så.
;)

Qram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...