… för en stund i alla fall.

Orkar inte vara den starka längre, orkar inte vara flickan som biter ihop och får vardagen att rulla ändå.

Allt bara brakade samman i eftermiddags, tårarna kom, benen vek sig och hallgolvet blev min räddning. Föll ihop som ett barn i fosterställning och bara skrek.

Försökte hålla ihop på jobbet idag, och det gick bra.

Hela jag skriker efter semester, och nu börjar problemet bli akut.

Vem, vem kommer någonsin få mig att lita på folk igen? Man ska ju lita på folk till dess att motsatsen är bevisad, det brukar vara min absoluta utgångspunkt.

Jag kommer aldrig någonsin att kunna ge delar av mig till någon igen, aldrig.

Detta blev verkligen en depp-blogg, men den ska ju skildra mitt liv, och så är det just nu – varken mer eller mindre!

... både psykiskt och fysiskt.

Fysiskt för att jag känner av det; känner hjärtat konstant, en hjärtklappning som inte är av denna värld. Värst var det i natt, och min älskade mamma befann sig mitt på Östersjön, när jag hade behövt henne som bäst.

Psykiskt för att jag inte är så jävla känslokall som vissa människor är just nu, men det kanske är det som är tanken? Det kanske känns bättre när man kan driva med folk, köra med folka och spela ett spel. Fan för er!

Mitt hjärta finns i allafall!