... "om någon sådan finns ber vi er att omedelbart komma i kontakt med oss i den främre kabinen. Tack!"Detta utspelade sig för några timmar sedan, mitt över Atlanten, när vi precis kommit över Tampa Bay.Min värsta farhåga att behöva uppleva något sådant... men nu var det annorlunda - Håkan var mitt i dramat - dramats huvudperson i natt.Lyckligtvis lyckades det komma fram en läkare och en diabetessköterska som kollade läget med honom...Okej, jag kanske ska ta allt från början.Håkan kände sig konstig på flygplatsen i Mexico (vilket iofs inte är något alarmerande, då han tillhör den skara män som tror att man dör av en förkylning.Han nämnde att det bara "sprutade ur honom" och jag tog fram mina Immodium som jag lyckligtvis inte behövt använda under denna tripp... Bipacksedeln fanns prydligt kvar i frökens perfekts väska. Han tog 2 tabletter och gick några meter och så var det dags att uppsöka toalett igen... Jag var hispigare än hispig eftersom jag lider av magsjukefobi. Jag såg helt plötsligt mig själv sitta och spy i planet och snart skulle alla vara smittade.Hur som helst... vi kom in och han åt sin mat, och då börjar han gnälla över att han har ont i kroppen (vilket inte heller är något varken jag eller mamma höjer brynen för). Han svettas och fryser om vartannat och känner sig snorig. Symptomen flexar hejvilt!Håkan somnar och magen verkar ha lugnat sig, han har vid detta laget ätit några Immodium allt enligt mina instruktioner.Jag hade precis kommit till ro när jag hör att mamma pratar med Håkan om att han vill kräkas.NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, är det enda som jag kan tänka. Jag skänker bort min dyra 1:a klassbiljett, jag vill inte sitta här. Får panik.Mamma skickar fram honom ( hon är fortfarande och även under hela incidenten, måttligt intresserad av honom, vi är rätt vana vid hans strapatser) till kabinpersonalen för att han ska berätta att han mår dåligt.Håkan tillkallar sig flygvärdinnornas uppmärksamhet och dom tycker att han skakar och ser vit ut och svettas ( allt detta gör han i vanliga fall också, men okej jag medger att han inte såg bra ut).När dom fick veta att han har diabetes, då blev det liv i luckan. Men Håkan hade inte alls lågt socker, utan sockret var normalt för honom (dvs alldeles för högt).Nu lät flygvärdinnan så där präktigt och basonerade alltså ut det som står ovan i min rubrik...Doktorsväskan med nål och återupplivningsapparatur stod redo - här skulle det räddas liv.Medans allt detta fortgick mitt över Atlanten brast det för mig, jag började tokböla. Av ilska och förbannelse mer än av rädsla.Det var ingen diabeteschock eller känning - det var en helt vanlig förklyning med frossa.Jag var så jäkla arg på gubben som inte kan lära sig att sköta sin kost på bättre sätt. Han har misskött sig hela tiden och verkar aldrig lära sig att han bara har ett liv.Nu sitter jag här och känner hur Jetlagen fullständigt gripit tag om mig och jag är ur och trött, knappa 4 timmars sömn på 48 timmar - det känns.Anneli, min lilla kusin - hon hade kommenterat denna händelse garanterat så här, med huvudet på sned och betoning på A.Kaaaaaarlar!... och jag kan inte annat än att hålla med!