Idag pratade jag med en person som gjort mig så riktigt illa under en lång tid tillbaka, en person som nog gjort det fulaste en människa kan göra - nämligen att utnyttja en människa så starkt och sedan fly. Ni som känner mig vet hur dåligt jag mått över denna människas behandlande av mig. Gångerna jag har tänkt tillbaka på denna person, har blivit allt färre och allt glesare, men det finns ändå där.Jag trodde så starkt på personen, jag ville inte inse vad som faktiskt pågick, jag ville att allt skulle bli så bra - om vi bara kämpade tillsammans. Frågorna har varit många till antalet och många är de nätter där jag vaknat av tårar som bara rullat ner för min kind helt okontrollerat... av sorg, av ilska, av förbannelse, av svek...Idag blev våra vägar tvugna att korsas, och jag hade inget val. I tjänsten blev jag tvungen att ta telefonluren.Det blev ett samtal, jag fick höra att personen mått dåligt över det som hänt, och inte orkat möta mig. Men detta avståndstagande har faktiskt gjort riktigt riktigt ont, och jag hoppas innerligt att denna person, som betydde mycket för mig förr, förstår vilken enorm smärta den har försakat.Jag trodde nog att jag lagt detta bakom mig mer än jag gjort, för jag påverkades och återupplevde den fruktansvärt jobbiga sommaren som ändå fick mitt liv att bli så ofantligt mycket bättre när jag gått igenom det som jag aldrig trodde att jag skulle klara av.Oj, vad många känslor det blev i detta inlägg, men jag var tvungen att få ur mig dom.Tack till alla er som finns runt i kring mig och som får mig att åter le igen, ni är många!