... är det citat jag fullständigt fastnat för!

På jobbet är grovgörat gjort, bara finlir kvar. Personalbiten förhoppningsvis löst och alla är insatta i arbetet. NU kan jag förhoppningsvis luta mig tillbaka i nästa vecka, och jag tror bestämt att jag ska försöka ta ut lite av de hårt inarbetade timmarna till att bara fylla på lite enegridepåer som gapar tomt just nu.

Sover som en kratta nu, vaknar kring halv fyra på natten och förblir vaken till sextiden innan jag somnar om, för att vakna när klockan ringer kring 7-tiden, och då är jag allt annat än pigg.

"Du bearbetar säker allt på nätterna" säger alla, men så är det inte. Kanske är det all spänning jag haft under dessa turbulenta veckor som börjar släppa och leder till min sömnlöshet.

Figge, kommer det ett kuvert med ett gult papper i som ger lite vita piller? Please... *blinkar med de gröna*

Hade ett långt och välbehövligt samtal med en person i eftermiddag, och aldrig någonsin har väl ett samtal känts så välbehövligt som just nu.

Ja, läget är som det ligger och det gav mig mer förståelse och en helt annan möjlighet att försöka klara av situationen. Det är svårt, det kommer vara svårt, men jag är envis som få också - och tänker anta den utmaningen!

Återigen blev jag påmind om att livet inte är något jävla spa, och det sammanfattar lite vad jag känner. Livet prövar mig just nu, för att sudda i kanten på den rosenskimrande bild av livet som jag målat upp.

Jag duckar, blundar, vänder mig bort men snöbollarna med livets käftsmällar kommer ändå, en där, och en där... men det är just det som är livet.

Konstigt nog, eller konstigt kanske det inte är för jag är ju mig själv, så känner jag mig riktigt ruggigt peppad att anta utmaningen och ge livet en match, och försöka inse att det inte är något spa...

Nyintroduktion av två nyanställda idag, och som alltid när det är nyanställda på gång, så har jag en jobbig känsla i magen - man vill att de ska vara i produktion helst igår.

Satt mig ner igår och gjorde ett introduktionsprogram för våra nyanställda, mest för min egen utvecklings skull men även för att jag vet att de vi får igen den tid vi lägger ner nu i början.

Jag hade avsatt hela dagen idag och verkligen tagit mig tid att gå igenom det inte alls så muntra nuläget, företagspresentationen, projektbeskrivningar, krav, förväntningar, företagskultur och sist men inte minst - uppföljning. Jag tror bestämt att jag tog hem 10 poäng i chefs- och ledarskap idag!

Nu är det eftermiddag och efter den gemensamma lunchen, så arbetar de nyanställda på, och jag är förvånad och vädligt lättad över att allt det mjuka också har hunnits med, tänkte främst på detta med krav och förväntningar, som man annars brukar smussla om och inte uttala. Allt är uttalat och nu finns det ingen möjlighet för diskussioner kring oklarheter - here we go!

Satte mig med en av de nya idag och summerade dagen, tankarna och känslorna och vet ni, jag fick jättemycket feedback för hur introduktionen varit, och det kändes verkligen bra och ovant. Jag är duktig på att ge feedback till mina medarbetare, men det är inte alltid jag får feedback tillbaka.

Så jag går hem nöjd idag, vi är på rätt spår... 

Idag var det en måndag med stort M, dessutom får jag inte träna pga förkylning och vadbristningen som gör sig påmind. Jag mår verkligen kratta när jag inte får träna, och det gör det bara ännu jobbigare. Satsar på att köra lazy denna vecka, för nästa vecka då är jag och mina aminosyror tillbaka, och då ska endofinerna upp i nivå igen!

Måndag med stort M var det ja, riktigt jäkla trist dag. Klockan 9.30 känner jag att jag måste hem och ladda, tack o lov att man bor 10 min bort från jobbet. Slänger mig på soffan, stirrar upp på det vita taket och försöker andas bort vissa känslor, lyckades väl si så där kan jag säga. Ringde världens bästa Stina i panik och fick lite handledning på vägen.

Tillbaka till jobbet där jag dagen till ära verkligen var häxa idag, hatad av alla! I väg till Dialect och ordna mobiltelefoner till ekipaget som kommer i morgon.

Telefonen ringde i ett, och fick ett besked om att vi nästa vecka mottar vår första deltagare i ett nytt marknadsområde - först ut i Sverige med det avtalet. Jag borde jubla, jag borde fira, men jag känner mig bara tom!

Tom o trött. Nu har jag fyra dagar på mig att leta arbetsterapeut, sjukgymnast, socionom, psykolog och en coach - jippie!

Till råga på det ska jag parallellt med den jakten genomföra introduktion för nyanställda, smälta det Svåra Samtalet, planera framåt, stå på mig för mina rättigheter för det ledarskap jag behöver, försöka driva verksamheten framåt, fortsätta vara glad och trevlig.

Ohejåhå - vad det känns mycket just nu!

Nu är det Cityakuten time, får njuta av de vita rockarna på avstånd ikväll!

Måste erkänna att jag inte riktigt känner något för bloggeriet längre, kanske kommer lusten tillbaka, kanske inte...

Varje gång jag vill skriva så tar det emot, och så ska det ju inte vara.

Natten har varit usel, tvärtrött igår, så det blev en tidig kväll, vilket resulterade i att klockan 3 var det en klarvaken fröken som vred sig i sängen och försökte hitta lite nattsömn igen.

När man ligger där i sängen totalt sömnlös får man också möjlighet att fundera över saker och ting man annars inte har tid att reflektera kring. Och eftersom detta är den period i mitt liv som är under stark utveckling så kom det insiktsfulla tankar även i natt.

Tankarna i natt kretsade kring temat "Gå vidare". Jag vet att Malin kommer rycka mig i håret nu, för jag har verkligen lovat henne och många andra, främst mig själv, att stanna kvar i tillståndet och verkligen våga känna tillit. Att utsätta sig för det jag gör nu är verkligen en plåga och en dag känns bra, för att nästa dag verkligen kännas dålig, grundlurad, naiv och fullständigt galen utan någon som helst självaktning. 

Jag funderade lite kring hur jag agerar, agerat och kommer att agera om jag väljer att gå vidare. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att vara riktigt ledsen, och då menar jag verkligen riktigt ledsen i någon veckas tid innan jag verkligen tar mig samman och därefter kommer det ut en riktigt stark tjej som ska visa sig själv och omvärlden var skåpet ska stå.

Jag vill så gärna ge situationen en chans, men ibland känns det som att den ekvationen är omöjlig, för jag tar verkligen sådan skada av det, och min omgivning ser det, och jag vet inte längre om jag kan förlika mig med tanken att jag faktiskt börjar ta rejäl skada av det.

Vad är några veckor i resten av mitt liv? Jag vill så gärna fortsätta ge situationen en chans, men jag vet inte om jag klarar att se hur situationen bryter ner mig, eller gör den verkligen det? Den kanske stärker?

Ute börjar Sundsvall lysas upp, snön har gjort det lite vitare. Dags att gå till jobbet, där jag ska fortsätta temat "Gå vidare" genom att idag ha ett så kallat Svårt Samtal.

Innan dess ska jag ha ett telefonmöte med VD´n, också det på temat "Gå vidare"

Förrut var det så naturligt att kunna prata och ventilera med Dig, allt var så spontant, Du bara fanns där. Kloka svar och funderingar och Du var verkligen till stor hjälp för mig då. Nu finns det inte ett ord som är spontant längre och jag är livrädd för vad denna situation kommer betyda för mig, och det beslut jag kommer att måsta fatta för att skydda mig själv. Det blir tydligare och tydligare att beslutet nog kommer att komma från mig.

Fan vad jag saknar Dig...

"Mina damer och herrar, vi förbereder nu för start och ber därför om er uppmärksamhet. En sammanfattning av säkerhetsinformationen finns i stolsfickan framför er. Säkerhetsbältet spänns fast så här, och öppnas så här, och ska alltid vara fastspänt när symbolen för säkerhetsbältet är tänt.

Om syrgas blir nödvändigt kommer en lucka öppnas i panelen ovan för er. Dra ner en mask med ett kraftfullt ryck, sätt över näsa och mun, och andas normalt. Sätt först på er egen mask och hjälp därefter andra. Det finns en flytväst under er stol. Dra västen över huvudet, lägg bandet runt midjan och spänn fast. Dra bort fliken på batterierna när ni lämnat planet. Västen blåses upp genom ett kraftfullt ryck, använd munstyckena om det är nödvändigt. Nödutgångarna är alla märkta med EXIT-skyltar, och finns längst fram i kabinen samt längst bak och utmed vingarna. Lägg märke till er närmaste nödutgång, den kan finnas alldeles bakom er."

I´m ready for take off...

... redo för att våga känna tillit

... redo för att våga möta en morgondag som kommer bli tung

... redo för att se på framtiden som signalerar utveckling

Det finns inga syrgastuber, inga säkerhetsbälten, Exit-skyltar, flytvästar... men det finns en helt underbar omgivning runt om kring mig.

 Ni är underbara - Tack kan inte sägas nog många gånger, men jag gör det igen. TACK!

Det är lördag och jag sitter hemma, brukar sällan eller aldrig hända på en helg. Ute är det minus två grader, stålande solsken och helt vindstilla... en riktig försmak av vintern! Hade önskat att jag kunde ta en riktigt härlig promenad, ta på mig varma skor, mössan och en gosig jacka och gå ut och se på naturen en stund, men jag är inte alls pigg, så någon promenad är det inte tal om alls!

Vaknade imorse och kände mig sugen på att göra något avkopplande, att lägga sig och läsa var inget alternativ, så bums kom tanken - här ska det bakas! Ni som känner mig vet ju att jag inte äter bröd och heller inte bakar, så varför jag skulle baka vet jag inte. Tog fram Rosendahls-boken och bläddrade och som alltid dök receptet upp - Solrosfröbullar med dinkelmjöl.

I väg till Ica Maxi, passade på att veckohandla också så att veckans vardag flyter på.

Väl hemma så inser jag att krafterna till att baka är totalt borta, genomslut i kroppen och orkar helt enkelt inte baka. Så nu finns det dinkelmjöl, jäst, solroskärnor och annat gott hemma, får se om jag tar nya tag imorgon.

Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner, kolla på någon film och byta fokus för en timme eller två, hoppa in i någon annans liv och slippa mitt egna för ett tag. Kanske att jag tar mig ro och verkligen sätter på en film och kryper ner i soffan.

Lunchen är i magen, det blev en kantarellpajbit (tack frysen för att det finns god hemlagad mat där när dagar som sådana kommer utan förvarning) med en provencalsk sallad med serranoskinka och lite rostade pinjenötter. Gott var det!

Mår inte alls bra, och jag känner mig lite oroad om jag ska vara ärlig. Jag känner mig kropp utan och innan och har en väldigt stark kropp som brukar stå emot det mesta, men denna höst har det verkligen inte varit all time high för kroppen. Två muskelbristningar som i sin tur har lett till belastningsskador, och än känns inte vaden färdigläkt. Hjärtat som slår dubbelslag ibland, det är rent fysiska skador även om hjärtat har ont av andra anledningar också.

Igår hände något som var riktigt obehagligt. Klev upp ur bubbelbadet som var riktigt hett, råkade tappa en sak på badrumsgolvet så jag böjer mig ner och väl där, så svartnar allt och flimrar och hjärtat börjar att slå helt okontrollerat. Nu svimmar jag var min första tanke, och svimma ska man inte göra på ett badrumsgolv av skiffer. Kryper ut längs väggen för att komma ut till soffan dit jag äntligen tar mig och där ligger jag till dess att hjärtat återfått sin normala rytm. Riktigt obehagligt var det, och jag vill aldrig vara med om det igen. Kände mig blek om nosen hela kvällen, och fick lägga mig under middagen på soffan. Att sitta och titta på Swartling, var till och med det jobbigt, men sedan sov jag gott i min alldeles egna världens bästa säng.

Jag skulle behöva handla adventsljusstakar till alla rum...

Jag skulle behöva städa...

... men det får bli någon annan dag!

... med ett 40 gradigt bubbelbad med massor av badolja och andra smaskigheter i. Bubblorna i glaset får bytas mot Ramlösa-bubblor för jag ska ut och åka bil ikväll.

Känns så konstigt att vara hemma en fredagseftermiddag, brukar alltid träna som en skön avslutning på en arbetsvecka. Idag blir det allstå ett bubbelbad med lite kroppspyssel som blir avslutningen på arbetsveckan.

Det skönaste av allt är att helgen inte innehåller några som helst planer. Bjuden på middag idag och imorgon, så jag slipper tänka på det och det är jag evig tacksam för. Just idag känner jag mig inte pigg alls. Kanske beror det på förkylningen, kanske beror det på något annat, kanske en kombination.

Till råga på allt ringde en kollega från en annan ort idag och hade ett ärende, och ställde frågan hur det var. Svaret blev att det är fullt upp, för det är verkligen hektiskt nu när läget är som det ligger på jobbet. Kommentaren jag fick tillbaka " Och vad gör du egentligen eftersom du har så mycket?" Tack för den käftsmällen...

Jag kan inte gå in på detaljer, men den kommande arbetsveckan, kommer sätta mig på rejäl prövning. Behöver ladda lite batterier och få ett andrum till det som komma skall.

Jag ser en ljusning, jag ser ljuset i tunneln och snart snart är vi där!

Målfokusering är ett hett begrepp i min värld, och målet med kommande veckas prövning är min julledighet, för nu ska det vara en ledig jul!

Trevlig helg önskas det från Högre Höjder där jag nu intar badet för en inledning på en helg i rekreationens tecken, där ljusen är tända, badet skummar sig, ansiktsmasken förberedd, och Ramlösan upphälld - Skål!

... men jag pratade med mamma i 50 hela minuter nu ikväll och jag fick verkligen höra mig själv prata och säga det som tynger mitt hjärta. När jag låg där i sängen så började tårarna trilla ner på mina kinder, hörde jag mig själv sammanfatta den något jobbiga situationen så här, och det var en träff mitt i prick.

Det finaste jag kan göra just nu för någon...

... är också det som gör mest ont för mig.

Mamma ville verkligen inte att hennes dotter ska behöva gå igenom detta, men det finns inget val, genom det ska jag. Att det gör så ont på vägen är nog ingenting jag kan påverka.

Jag övar mig i att känna tillit, jag tycker inte synd om mig själv, jag vill inte ha en massa klappar medhårs som inte betyder något, därför funderade jag länge om jag skulle skriva mina tankar denna sömnlösa kväll.

Eftersom detta är min blogg, som ska spegla mitt liv, är det också just detta är - mitt liv här och nu, varken mer eller mindre.