Som ni vet så är jag rätt duktig på att lägga pengar på mig själv. Prioritera dig själv, du är den enda du har!

Har fastnat fullständigt för en serie som används som kurbad och är medicinskt utrensande och behandlande. Ett kurbad på SPA kostar 400:-, och det känns lite onödigt när man kan njuta av härligheten hemma.

Hade ett ärende till min hudterapeut och JA; där fanns det för försäljning och jag blev så glad. Nu kunde man köpa de olika kurerna och ha själv, för det finns ju ett mycket gott utrustat bubbelbad på Högre Höjder som bara väntar på att få användas lite mer.

Nu är Phyto 5 inköpt och ska användas med premiär ikväll. Och som Marielle sa; bara det bästa är gott nog för dig, och ja, så är det!

Så lite kan göra mig så lycklig - ikväll ska det badas!

Så är det verkligen!

Dagarna i ända handlar för mig om personliga brev, CV, matchning och jobbsökeri. Nu i eftermiddag hade jag som mål att gå igenom och uppdatera mitt personliga brev och CV. Kanske ska förtydliga att jag inte söker nytt jobb, så att det inte blir big news igen...

Jag är väldigt duktig på att kritiskt granska och komma med förbättringsmöjligheter på andras personliga brev, men hu så svårt det är att få till det så att det andas JAG!

 Nu är det gjort, och skönt, nu kan det personliga brevet och CV ligga och gotta till sig lite till dess att det är dags igen...

Annars är det verkligen en grå onsdag. Klockan är halvtre och det är nästan mörkt ute. Telefonen går som besatt, mailen bara ramlar in, så det är väl som det ska... nästan - saknar mitt "go" och mitt "driv".

Två timmar kvar innan jag ska stå på träningsgolvet och köra ett pulspass. Ska bli spännande att se hur min kropp reagerar på att köra ett pass utan middag i magen. Laddade upp med extra kolhydrater på lunchen som idag intogs på Brandstation. Mamma fick skippa Oscar och jag drog med henne till Brandstation istället.

Vallning av mamma kallas det!

Kvällen ikväll är faktiskt tom, hur man nu kan räkna något som tomt om man kommer hem kring 19 och ska äta och grejsa på. Har inte tänkt att göra något annat än att fortsätta att ta hand om mig och vara privat - det behöver jag få vara.

När endorfinerna är igångkickade så tänker jag allt hoppas på en bättre sömn i natt, än natten som var. Vred och hade mig, och denna förbannade tagelmadrass är tung som bly och man tycker ju att den borde ligga still, men nej då, kom igen och jävlas. I takt med att jag försökte hitta en bra ställning som passade mitt huvud som värkte rejält igår, så rörde madrassen på sig hela tiden. Mäkta irriterande. När klockan hade passerat tvåsnåret, så kom John Blund och höll mig hårt hela natten till dess att klockan ringde. Telefonmöte och arbetsdag... here we go again!

Ja, det var frökens onsdag det, inte så mycket glam, inte så mycket glamour, bara en helt vanlig dag där jag ändå känner mig varm i hjärtat för att det finns människor därute som faktiskt betyder jättemycket för mig. Jag är så glad och rik när jag får ha er som vänner.

När livet inte ler åt mig, då gör ni allt för att det ska le...

När jag inte ler åt livet, då tycker ni mig i håret...

Jag var och godkände lite bloggkommentaren och läste Filurens kommentar och den träffade mig rätt i hjärtat. Funderade och klurade på detta med bloggens vara eller inte vara igen. Klokare blev jag inte. Jag vill fortsätta blogga, det som gör att jag tvekar är den stora avsmak jag känner, äcklad av att någon läser, tolkar och gör big news av det som skrivs. Äcklad är verkligen rätt ord...

Det har gått en vecka, en vecka med alldeles för många stunder av total tomhet. För det är just tomhet jag känner, tomhet blandat med den fruktansvärda besvikelsen som inte har någon botten. Motgångar och stunder där det inte går som man vill, har jag haft många av och det är just av dom som jag hämtar min styrka, det brukar födas styrka ur dessa situationer. Av denna situation har jag inte sett någon styrka ännu, och jag har inte tid eller lust att känna mig mer ledsen.

Idag var det jobbdags igen och hur det kändes kan jag utelämna. Stannade kvar och jobbade undan en hel del, och när jag satt där så insåg jag faktiskt hur oerhört mycket jag gillar mitt jobb.

Nu kommer det bli en tid av distans med stort D. Distans som innebär att jag tänker fokusera på att ta hand om MIG själv, för även jag är människa. Visst, jag är chef, jag har fått utsått en del, kommer säkert att få utstå ännu mer, men även jag är människa och det tror jag många glömmer bort. Det ingår i mitt jobb att bli kritiskt granskad, jag har blivit det, är det och kommer att bli det - och jag tar det gärna om man gör det utifrån min roll som chef, men att gå bakom ryggen på en människa är bland det fulaste man kan göra och det är gjort. Placera en kniv i ryggen på den du går bakom så har du hela min känsla förpackad och klar så här i jultider... Ingen vill uppleva det, men tyvärr finns det inget öppet köp eller bytesrätt på den känslan, så du får leva med den... och jag lever med den.

Väl hemma på Högre Höjder så åkte håret upp i en tofs och jag blev mitt privata jag, så underbart skönt. Tände upp alla ljus, tog en TREO och satte på lite skön musik. Älskar mitt hem, här får jag ro!

Om det någonsin kommer födas styrka ur detta så kommer förlossningen att ske i min soffa, under min pläd...

TACK för alla kommentarer, telefonsamtal, mail och sms. Ingen nämnd - ingen glömd!

Bloggandet ska få ligga på is ett tag. Hoppar bara in och säger att jag lever, jag har som avsikt att komma tillbaka, men bara framtiden vet när.

Gårdagen tillbringades hemma och det blev några samtal med kollegor och chefer, och jag saknar ord. Avstånden känns, men att ett samtal med en kollega 70 mil bort känns så nära, jag kunde riktigt känna värmen.

Jag har lovat alla och mig själv att vara "fit for fight" till veckan igen. Får panik av bara tanken. VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE, VILL FÖR FAAAAN INTE ALLS! Jag brukar lyssna på min magkänsla, men jag tror dessvärre inte att jag kan göra det denna gång, det knyter sig i magen när jag tänker på att jag förväntas vara redo till veckan igen.

Det finns en person som sagt något mycket personligt till mig denna hösten, som jag haft lite svårt att förstå om jag ska vara ärlig, men nu förstår jag, först nu förstår jag hur man faktiskt mår när man känner sig så här. Jag förstår att den personen inte vill, inte kan, inte orkar och inte vet när orken kommer tillbaka... Jag har full förståelse för att det just nu. Jag vill heller ingenting annat än att vara ensam med mig själv just nu. Ensam med mig och mina tankar, tankar som gör så förbannat jävla ont. Kanske är felet att jag blickar framåt, jag får helt enkelt ihop ekvationen att det kommer en framtid av detta. Jag har så svårt att se mig själv i en framtid när jag mår så fruktansvärt dåligt.

Nu har jag berikats med den erfarenheten också!

Samlandet av livserfarenheter fortsätter...

Nu väntar duschen innan det är dags att förbereda lunchbjudningen som ska gå av stapeln här på Högre Höjder. Därefter blir det enormt med concealer och foundation, måste ut i civilationen och ingen ska få se mig så här livlös och blåmig, för hjärtat mår skit och det syns i ögonen. Det finns ingen vilja, inget gnistrande, inget hopp - bara en fruktansvärd sårande smärta... 

Jag har ärligt tappat tron på människan - och när kommer den tron tillbaka?

It´s over... mitt bloggande alltså!

Ett missförstånd som fick oanade följder. Missförståndet är utrett, kvar står jag med mina känslor, känslor som bara framtiden vet vad det kommer att bli av. Aldrig någonsin trodde jag att människan var så brutalt grym, men det är ytterligare en lärdom jag fått, men den hade jag inget annat önskat än att jag skulle få vara utan.

Önskar att jag kunde vara en gås, där allt bara rann av.

Har många gånger idag av olika personer fått frågan vad som kan göra det bra igen; och jag har inte svaret på det heller. En ursäkt hade räckt långt, mycket långt...

Min blogg förblir kvar, för kanske kommer det en dag där jag vill börja blogga igen, en dag där jag meddelar att jag kanske insett att ett nytt jobb är det enda rätta, en dag där jag meddelar att Högre Höjder har invaderats av våren, en dag då jag och världens bästa Anneli haft roligt, en dag då jag meddelar att livet inte känns så tokigt ändå, en dag då jag meddelar att det återigen fyllts på med champagne och jordgubbar i kylskåpet.

Mitt liv helt enkelt, och det var det som var tanken med bloggen, mina tankar och mitt liv!

När kommer då den dagen? Ja, det vet jag inte, kanske om någon dag, eller någon vecka eller månad...

Som det känns just känner jag bara avsmak till att delge någon min blogg som kan tolkas, och där man sedan väljer att vara grym istället för att stå upp mot mig...

Som alltid finns det något gott som kommer med det onda - och kan jag redan nu se vad som kommer att komma ur det hela - DISTANS!

Frågan är hur jag som personen JAG kommer att vara med distans? Jag vill kunna lita på människor, känna tillit, känna mig trygg i min roll. Kommer jag kunna göra det? Bränt barn skyr elden sägs det...

Tack alla goa människor, familj, vänner, kollegor som ändå står upp och vågar vara dom ni är - ni är fantastiskt underbara.

Tack alla bloggläsare som delar med er era tankar, alltid lika värdefulla att få. Min resa är min resa, men jag är glad att jag kunnat vara en inspiratör till några av er, och jag hoppas att jag kommer tillbaka och fortsätter att vara en inspiratör.

Jag har tagit några dagars break från jobbet och ska ägna mig åt mig själv och mitt mående. Ibland har det under dagens lopp kommit en önskan från mig att jag begått något riktigt konkret fel, då hade detta break blivit lättare, då hade jag kunnat luta mig tillbaka och fundera över vad jag gjort fel och hur jag ska göra för att rätta till felet och förhindra fler felsteg.

Nu är det fel är inte begått, mitt break kommer fyllas med frågor av vad jag ska göra av mina känslor - känslor av kränkning och besvikelse, inte de lättaste känslorna att bära...

Dags att avrunda och åka hem till någon och bara gråta ut. Trots att jag inte gjort annat än att gråtit idag så verkar det finnas tårar kvar. Planen var att gå på restaurang och fira världens bästa lillkusin som fyllt 18 år, som jag inte hunnit fira ännu. Tanken på tapas och rödvin får mig, som inte ens ätit frukost idag, att inse att vi tar det en annan dag. Sorry älskade du!

Vad ska man då avsluta detta inlägg med för klämkäckt litet ord då; jag tror jag tar mitt bloggnamn:

När livet ger dig tusen själ att gråta - visa då att du har tusen själ att le...

Tanken på att låsa bloggen, stänga, radera, flytta... idag har jag funderat mycket på det också.

Beslutade mig dock för att låta den vara kvar, för det är just MIN resa det handlar om. Min utveckling, både den privata och min yrkesmässiga utveckling. Jag vill aldrig någonsin sluta utvecklas, och det är just det mitt bloggande handlar om.

Däremot har jag tagit bort ett inlägg som skrevs, eftersom det lett till ett stort förödande missförstånd.

Min mentor i detta, sa att jag skulle behålla inlägget eftersom jag står för varenda ord i allt som är skrivet och sagt - det är och kommer alltid att vara min uppfattning.

Jag fattade ändå beslutet att ta bort det, eftersom det tydligen fick några personer att reagera starkt.

Vid missförstånd reagerar man tydligen olika, och jag är väl förbannat dum som tror att det finns fler folk än mig som törs stå upp och verkligen konfrontera. Om någon tycker att det jag skriver är fel så vill jag gärna att det tas upp med mig och inte att man gör en höna av en fjäder, som dessutom är ett fatalt missförstånd. Ärlighet och uppriktighet är något som ligger mig varmt om hjärtat.

Tänker inte gå in på fler detaljer än så, mer än att denna natt, dag, eftermiddag och kväll verkligen har fått mig att inse ett och annat. Tack o lov har jag haft kompetent och förstående folk nära mig nästan hela dagen. På flygbussen och flyget hem var jag däremot ensam med mina tankar kring det inträffade och det var väldigt skönt det också, att låta tårarna få rinna i ensamhet, det kunde jag ju inte låta dom göra på ledningsgruppsmötet i Västerås, även om Ingrid fick se ett och annat!

Även jag har ett hjärta, fastän jag upplevs som den starka som kan ta det mesta. Visst är det så, jag tar ett och annat och jag är övertygad om att det kommer något gott ur detta också, det är min grunduppfattning.

Däremot hindrar det inte mig att idag känna att det är alldeles för stor påfrestning på hjärtat.

Jag har fått råd och förslag på hur jag ska gå vidare med det inträffade. Det kommer att bli konsekvenser, både kortsiktiga och långsiktiga.

De kortsiktiga kommer innebära att jag tänker ta ett break från jobbet på ett tag för att fokusera på mig själv. När jag känner mig kränkt, sårad, misstrodd och framförallt så fruktansvärt illa behandlad, då ska man inte längre vara kvar i verksamheten, det blir en omöjlighet. Under mitt break ska jag verkligen fokusera på mig själv och tänka igenom situationen och vad det kommer få för konsekvenser för mig på lång sikt.

En väldigt klok person sa till mig så här idag; "Jag ser att du kämpar, jag förstår att du kämpar, men ibland måste man ställa sig frågan vad man kämpar för, och om man verkligen inte ska fokusera på sin hälsa istället".

Jag vägrar ge upp, så är det bara!

... däremot sliter jag ont, och det gör ont, hiskeligt ont när man blir behandlad så här, hur starkt jag än är...

Det är väl lite av de tankarna jag ska använda mitt break till, ta ett långsiktigt beslut.

Missförstånd kommer alltid att finnas så länge mänskligheten finns, och det går att reda ut, däremot är jag fruktansvärt besviken på hur situationen har hanterats, och den besvikelsen kommer inte lägga sig i första taget...

Då sitter man här i ottan, i väntan på taxin för färd till Midlanda och därefter Arlanda med slutdestination Västerås. En lunch på Arlanda med Ingrid ska hinnas med och ikväll blir det också en middag med vin och Ingrid!

Natten var inte direkt den bästa. Brukar alltid sova jättegott efter träningspass, men inte i natt. Låg naturligtvis och tänkte på gårdagens händelser. Kanske gick den ledsna känslan i hjärtat över, och jag tror att det var mer frustration, förbannelse och ilska - och det är bra, ur ilskan finns det mycket kraft och styrka. Kraft och styrka - behöver jag verkligen mer av dessa? Är dessutom förbannad på mig själv för att jag låter något sådant påverka mig och förstöra min nattsömn, men jag kan inte påverka det. Än har jag inte blivit den där gåsen där allt bara rinner av - vill jag verkligen bli det?

I dag ska jag ha ett planeringssamtal med min tf chef, och jag känner mig helt likgiltlig inför det, en ganska härlig känsla när jag tänker efter.

Den rosenröda storyn av hur jag har det på jobbet, ska jag nog bytas ut mot en mer verklighetsbaserad version. Känns som en bra strategi...

Gårdagskvällens träningspass med världens bästa lillkusin var riktigt härligt. Passet var helt ok för att vara ett ersättnigspass. Det var också det ett pulspass som bjöd på en hel del syretoppar. Som vanligt blev det en stund på gymmet och lite girltalk. Igår avklarades ämnen som det ultimata preventivmedlet (finns det egentligen), vad som skulle hända med kroppen om man inte fick ha sex på 28 år, gnisslande pojkvänner i sängen, ögoncandy och annat som hör livet till. Blev vi något klokare Anneli? Jo, vi kunde nog båda två konstatera att candyt som inte var där, han som har en blick man egentligen inte ska gilla, nog var saknad av oss ändå...

På torsdag fortsätter girltalket, alltid lär jag mig något och alltid lär Anneli sig något. Puss på dig älskade lillkusin, du förgyller mina måndagskvällar...

Var lite sugen på att köpa en svart klänning. Och ni som känner mig kan ju fundera på hur många gånger ni sett mig i klänning överhuvudtaget...

Efter en jättetrevlig lunch med Malin, äntligen - tack! Inte lika länge till nästa gång, så fick jag ett infall och tänkte nu jäklar ska jag prova lite kläder.

Inte för att det saknas kläder på Högre Höjder, men ni känner väl till uttrycket - mycket vill ha mer!

Vi skiljdes åt på torget där det var action på försäljningen bredvid Lindex och korvkiosken, ni vet det vita tältet som finns i ur och skur, och där kontanter är det enda betalningsmedlet. Fastän Malin tyckte jag skulle köpa ett par kamoflagefärgade mjukbrallor och jag själv hittade en fleecetröja med en hund på, eller var det en häst? - så gick jag vidare mot In-gallerian och där fanns den.

Den lilla svarta som nu ska pryda Miss till jul eller nyår.

Men kära modeorakel, jag har ett problem. Den är ärmlös och jag vill gärna ha någonting om axlarna. Vad tusan ska jag ha? En kofta tar bort den glammiga looken, en kavaj känns no-no, jag vill ha en fin själ som jag kan vira runt.

Men VAR finns det? Den lilla svarta är svart, och har små pärldetaljer som är svart/silver och klänningen är knälång och har typ empire-snitt. Chiffongmaterial typ. Till det tänke jag ha snygga strumpbyxor eller stay ups, gärna lite roligare.

Smyckena är tänkta att vara vitguld och diamanter, sååå - var ska jag hitta något snyggt att ha runt axlarna?

Hjälp typ nu!

Dags att sluta med dagens I-landsproblem, och övergå till verkligheten där jag snart ska gå in och fortsätta med affärsplanen, men jag ska inte jobba, jobba ska personalen göra, jag ska luta mig tillbaka, dela in i grupper och lita på processen...*asgarv*