Idag meddelade min chef att han säger upp sig.

Tystnad ridå ner...

Det som föll i mitt huvud samma sekund detta sades var ett "nu jäklar måste det bli bra", så jag fattade mod och skrev ner alla mina synpunkter och tankar kring det ledarskap jag hoppas tillsätts på hans position.

Nu finns chansen att tillsätta det ledarskap som saknas

Nu finns chansen att få börja från början

Jag har gjort det jag kunnat, jag har lagt mina kort på borden och vågat varit obekväm och sagt vad jag vill ha för att mitt arbete ska fungera, hoppas flera av mina kollegor gör det samma...

Jag känner att detta kan bli bra, om nu ledningen lyssnar på oss, vilket ledarskap vi behöver.

Nog väldigt få som inser att det är stort för mig, kanske kanske kanske finns det en chans för mig att fortsätta på detta företag, med de roligaste arbetsuppgifter som finns.

Det är med lättnad och framtidstro jag verkligen hoppas på en lösning, och fler med mig...

... är egentligen så less på det ordet att jag bara vill kräkas. Tanken är god, gärningen är också god, men ibland blir det bara för mycket coach coach coach coach. Jag har nog aldrig känt mig som en coach och kommer inte att göra heller, jag är helt enkelt inte den terapeutande coachen som ömkar och tar om hand...*ryyyyser*

Idag var det alltså dags, stora dagen - fröken skulle vara coach, ja - coach! När läget är som det ligger på kontoret så får jag utöka från att vara platschef och projektledare med tilläggstjänst som jourhavande mamma, allmän obekvämhäxa med tjänstgöring som gnälltant, och idag lägger jag även till jobbcoach! Stor dag idag!

8 deltagare skulle coachas, och ämnet för dagen var sökaktivitet. Jag hade förberett (trott något annat?) fyra frågor som jag kunde ställa, all dokumentation färdig... och vet ni? - det kändes så väldigt bra!

Jag fick verkligen mersmak av coachandet, det var inte så farligt som jag trodde. Kände mig verkligen bekväm i coachstolen med coachhatten, en helt ny upplevelse för mig!

Nu är man hemkommen efter en hektisk dag med massor av intryck och möten som jag vill smälta. Tanken på ett bubblande badkar med badskum och ett glas Moet är ruskigt lockande, och idag tror jag att jag är värd det!

Blir bloggandet som förrut?

Kommer jag fortsätta våga bjuda på mig själv som jag önskar?

Kommer jag fundera en extra gång innan jag trycker iväg det, är det då en riktig blogg från hjärtat?

Befinner mig hemma under filten, skulle ha varit på utbildning i Malmö. Har ett huvud som bultar, ögon som visar feber, hals som bränner...

 ... och ett hjärta som saknar...

Med anledning av kommentarerna nedan, så funderar jag och återkommer...

Kanske här...

Kanske inte...

Kanske med öppen blogg...

Kanske med lösenord...

Söndag idag betyder måndag imorgon, och måndag betyder hard work...

Just nu är jag så förbannat less på mitt jobb, på att aldrig räcka till...

... att alltid vara tjejen som släcker alla bränder så vi kan andas någon dag till.

... att alltid vara den som förväntas ordna saker och ting, springa ännu snabbare.

... att vara den som inte har något förtroende för sina chefer.

... att vara den som förväntas göra det bästa av situationen trots att förutsättningar är totalt undermåliga

... att vara den som täcker upp 3 heltider plus sin egen tjänst

... att vara den allt står och faller med.

... att vara den där alla papper hamnar, som medarbetarna inte kommer vidare med.

... att känna att man inte räcker till.

... att sakna motivation, feedback och inspiration, trots att jag förväntas ge det till mina medarbetare.

Listan skulle kunna göras lång, men störst av allt idag, denna söndag när jag har en söndagsblues-dag, är känslan av

... att känna att det arbete man själv gör mottas med likgiltighet.

Det gör ont, och aldrig någonsin vill jag som ledare att mina medarbetare ska känna det samma. Jag försöker tänka att det geografiska avståndet är boven i dramat, men hur mycket jag än försöka tänka på det som lämplig ursäkt så vet jag att det som är gjort, är gjort... och kommer aldrig att glömmas. Det saknas ett förtroende, ett ömsesidigt förtroende mellan mig och mina chefer, och så länge det saknas kommer mitt arbete att för mig kännas som en total likgiltighet.

Kanske dags att sluta stånga sig blodig, sluta släcka bränder, sluta springa snabbare, sluta vara så förbannat tillgänglig.... helt enkelt sluta vara den jag önskar jag kunde vara.

Dags att fly från något, istället för att gå till någonting, tvärtemot vad jag förespråkar, men ibland har man inget val, och denna söndag känns det som att botten faktiskt är nådd, jag orkar inte mer och även jag borde öppna mina annars så onaiva gröna ögon och lämna skeppet...

Jag skulle i såfall lämna ett riktigt roligt och utvecklande arbete, och det är kanske därför jag kämpar och stångar mig blodig, det är kanske därför jag går hem varje dag med känslan att aldrig räcka till, och att det jag gör är totalt likgiltigt...

 Söndagsblues var ordet...

Har aldrig varit särskilt imponerad av Winnerbäck, men nu tillsammans med Miss Li har han gjort det, han har berört mig med en otroligt stark text som verkligen lyckas fånga känslan av hur ont det gör...

Lyssna själv HÄR

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag har sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu

Idag är det Alla Helgons Dag, och jag tror bestämt att Ikea är ett av de helgon som många hedrar idag, för där var det stormning till shoppingen. På kyrkogårdarna var det däremot inte samma anstormning till att hedra nära och kära, och det kan jag tycka är sorgligt.

För mormor var det första Alla Helgons Dag i Sverige, hon brukar annars fira den i sitt hemland och katoliker som vi är, så är vi vana en helt annan kultur kring detta med att verkligen vårda de döda, även när de har lämnat denna jord. Mormor tyckte det var en tragedi att en sådan dag inte uppmärksammas mer, och jag måste nog hålla med.

För mig är en dag som innebär lite mer stillhet och omtanke än vanliga fall. Jag har min älskade Farfar på en kyrkogård 100 mil bort, det känns en dag som denna. Han är däremot med mig i tankarna varje dag, min älskade farfar, om du bara visste vilken speciell plats du har i mitt hjärta, min del av hjärtat som tillhör "the Johnssons".

Saknar honom, samtidigt som jag försöker bevara de fina minnen jag har från den långa tid han verkligen fick här på jorden.

När vi hade avklarat kyrkogårdsbesöken intog vi Ikea, och nej, det gör jag inte om. Nu har jag handlat värmeljus så att jag klarar mig till jul, för jag sätter inte min fot där innan dess... kalla mig rabiat, jag tar det - men jag hatar IKEA-konceptet. Fördomsfull är jag tydligen också, för det var bara fleecetröjor och Foppa-tofflor som ägde Ikea med skrikande barn.

Det kryper i hela kroppen när jag utsätter mig för dylika saker, vill bara UT, och känner mig så fruktansvärt malplacerad. Fick en kommentar att det om några år är jag som marcherar där med barnvagn och tillbringar en dag på IKEA för att slå ihjäl lite tid. Snälla ni, påminn mig den dagen. När jag går klädd i mysbrallor och låter mig själv förfalla och bli ett med någon slags mall som mammor ska vara, nerkräkta, i utslitna kläder som signalerar att BH´n inte behövs inför ett Ikea-besök, att håret bara är uppdraget i en knut för att spara tid, ögonbrynen är ett minne blott, allt detta bara för att det finns ett barn med i bilden, min värsta fasa. Lovar ni att påminna mig då?

Nu ska jag strax ta och påbörja helgmiddagen till mormor & co, som är inbjudna till Högre Höjder...

Ibland är det så skönt att vakna upp till ett nystädat hem, där torktumlaren är inställd på att köra igång klockan 7 - så att morgonrocken är härligt varm när mina tassar touchar det uppvärmda golvet i badrummet.

Som vanligt inleddes min fredagskväll med ett skönt träningspass, och fastän ögonen var tröttare än någonsin så känner jag mig nöjd med passet, och jag var betydligt piggare när jag gick därifrån och begav mig mot hemmet. Middagen bestod av jätteräkor (jag vet att det inte är politiskt etiskt rätt, men det stuntar jag i) frästa i vitlöksdoftande grönsaker och färsk pasta... till det ett glas champagne och det blev mer champagne under kvällen med trevligt avslappnat sällskap.

 Därefter intog jag sidoläge i världens bästa säng i härligt nya rutiga sängkläder.

Vid köksfönstret har jag full utsikt över små fåglarna som pickar i sig sina solrosfrön. Första snön har fallit, det är vitt.

Helgen innehåller inga planer mer än att försöka ta igen sig. Som vanligt känner jag mig extremt trött och känner ett behov av att bara få vara mig själv, utan någon som drar i mig och vill ha besked.

Min kropp behöver vila och min själ behöver också vila...