Måste erkänna att jag inte riktigt känner något för bloggeriet längre, kanske kommer lusten tillbaka, kanske inte...

Varje gång jag vill skriva så tar det emot, och så ska det ju inte vara.

Natten har varit usel, tvärtrött igår, så det blev en tidig kväll, vilket resulterade i att klockan 3 var det en klarvaken fröken som vred sig i sängen och försökte hitta lite nattsömn igen.

När man ligger där i sängen totalt sömnlös får man också möjlighet att fundera över saker och ting man annars inte har tid att reflektera kring. Och eftersom detta är den period i mitt liv som är under stark utveckling så kom det insiktsfulla tankar även i natt.

Tankarna i natt kretsade kring temat "Gå vidare". Jag vet att Malin kommer rycka mig i håret nu, för jag har verkligen lovat henne och många andra, främst mig själv, att stanna kvar i tillståndet och verkligen våga känna tillit. Att utsätta sig för det jag gör nu är verkligen en plåga och en dag känns bra, för att nästa dag verkligen kännas dålig, grundlurad, naiv och fullständigt galen utan någon som helst självaktning. 

Jag funderade lite kring hur jag agerar, agerat och kommer att agera om jag väljer att gå vidare. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att vara riktigt ledsen, och då menar jag verkligen riktigt ledsen i någon veckas tid innan jag verkligen tar mig samman och därefter kommer det ut en riktigt stark tjej som ska visa sig själv och omvärlden var skåpet ska stå.

Jag vill så gärna ge situationen en chans, men ibland känns det som att den ekvationen är omöjlig, för jag tar verkligen sådan skada av det, och min omgivning ser det, och jag vet inte längre om jag kan förlika mig med tanken att jag faktiskt börjar ta rejäl skada av det.

Vad är några veckor i resten av mitt liv? Jag vill så gärna fortsätta ge situationen en chans, men jag vet inte om jag klarar att se hur situationen bryter ner mig, eller gör den verkligen det? Den kanske stärker?

Ute börjar Sundsvall lysas upp, snön har gjort det lite vitare. Dags att gå till jobbet, där jag ska fortsätta temat "Gå vidare" genom att idag ha ett så kallat Svårt Samtal.

Innan dess ska jag ha ett telefonmöte med VD´n, också det på temat "Gå vidare"

Förrut var det så naturligt att kunna prata och ventilera med Dig, allt var så spontant, Du bara fanns där. Kloka svar och funderingar och Du var verkligen till stor hjälp för mig då. Nu finns det inte ett ord som är spontant längre och jag är livrädd för vad denna situation kommer betyda för mig, och det beslut jag kommer att måsta fatta för att skydda mig själv. Det blir tydligare och tydligare att beslutet nog kommer att komma från mig.

Fan vad jag saknar Dig...

 

Stina

12 november 2007 08:03

En till här som sovit som en kratta:0(
Men jag skickar en go´kram till dig, som oxå verkar behöva den så här på måndagmorron!

 

Figgelito

12 november 2007 09:14

Det är okej att sakna, konstigt vore det väl annars.
Älskade Du, jag har inga fler ord mer än att jag känner med dig.
Jag finns alltid här om du behöver mig, min famn är alltid öppen för dig, oavsett om jag möter dig skrattandes eller gråtandes du är lika underbar.

Många är vi som säger att detta är ett resultat av ditt kontrollbehov, men jag tror att fler än mig även kan stämma i denna jobbiga situation du är i, och jag känner med dig.
Kämpa tjejen, kämpa!

 

Sten

12 november 2007 15:13

Märkligt hur vi har det så lika, detta med effekterna av hur människor i både privata och jobbrelaterade sammanhang påverkar tillvaron, tänket, måendet... nu tänker jag på hur en dålig chef, dåligt ledarskap, påverkar både hur jobb blir utförda och hur stämningen i gruppen blir. Så jag tänker just nu på hur jag ska kunna göra för att "komma bort" från ett sammanhang där praktiskt taget ingenting fungerar ens "lite lagom"... jag känner massor hur jag "ramlat av stolen" och mitt i det famlar jag i nästan blindo efter en annan stol att sätta mig på... måtte den inte ryckas undan...

Kram och massor av stöttning till dig vännen. Jag tänker på dig.

 

M

12 november 2007 16:42

Det här är en jätteutmaning för dig, på många sätt, ingen kan veta slutet på sagan.
Men vet du vad - jag tror att det bästa egentligen är om du fullföljer din plan, och inte ändrar i den. För att om du gör det, så har du Lyckats. Det kommer stärka dig.
Men om du avviker från planen och skiter i alltihop, så blir det liksom som att du inte vågade. Och vill du verkligen en dag sitta och ångra att du inte vågade?
Hur det än går, så har du i alla fall VÅGAT, om du fullföljer din plan.

Här håller msn på att installeras om, men räkna med ett snack under kvällen ;)

Qraaam på dig! Kämpa på! Du KAN !

http://cruxansata.bloggagratis,se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...