Figgelito

4 november 2007 13:38

Det hade kunnat vara mina ord för ett drygt år sedan. Jag känner till hela historian och den värsta känslan är som du säger känslan av det arbete man gör mottas med likgiltighet.

Vi har diskuterat det många gånger, dagar och nätter, vardagar och helger. Du vet vad du borde göra, gå vidare helt enkelt. Det roliga jobb du har finns hos någon annan arbetsgivare också, där dina kvaliteter kommer fram på ett bättre sätt än med underbetalning och brist på feedback.
Inte rätt läge att göra det nu bara. Vänta in din långledighet i jul och ta sedan nästa steg. Du är för bra för detta, du förtjänar bättre. Har du inte reagerat på hur skadad du varit hela hösten? Jag tror bestämt att det har med den press att göra på ditt arbete. Du gillar press, men när det mottas med likgiltighet och brist på feedback blir det snart ett ohälsoproblem på arbetet, och jag tror att du är där redan. Din annars så starka kropp är ständigt skadad, hela du signalerar spänning med värkande axlar och nacke. Det finns samband.

Gräset är grönare på andra sidan i detta fallet.

Ingrid

4 november 2007 15:22

Jag vet hur det känns, att inte få feedback, känna att cheferna inte finns där när man behöver, det går inte att skylla på det geografiska avståndet, det är nåt annat som är fel.
Min taktik är att inte bry mig om dom, att inte bli vansinnig på att dom inte bryr sig.
Jag ignorerar i möjligaste mån, jag måste annars går jag under, finns andra vettiga människor att prata med.
Den dröm du drömde här om natten , vilken mardröm, jag som regionchef, hahaha, vilket skämt.
Kramen

Stina

4 november 2007 16:09

Ja´jag kan bara skriva under på Figgelitos kommentar ja´!...har dessutom egen erfarenhet av ovan nämnda arbetsgivare, så jag vet hur deras personalpolicy är: skitkass, förlegad och fruktansvärt själsdödande för den med hjärtat på rätta stället! Jag, som hunnit med diverse arbetsgivare, kan tyvärr bara konstatera att det är ett alltför vanligt sätt att behandla människor på...men de saknar kon sen när båset är tomt!;0) Tro mig!
Å´även om det inte har gett mig mer i lönekuvertet eller fjädrar i hatten, så har vetskapen stärkt min annars lite knackiga självkänsla. Och jag känner att snart, snart kommer jag att hitta den chef som faktiskt visar sin uppskattning och som förstår mina kvalitéer...se till att springa på den chefen du med Marre!:0)

Ingrid

4 november 2007 16:58

Kände att jag var tvungen att återkomma till din blogg en gång till.
Det som får mig att "överleva" på jobbet är att jag är så mycket ute på fältet, träffar underbara företagare, lärlingar, m.fl som gör jobbet roligt. Mina medarbetare eller min rättare sagt är verkligen toppen, det min högra hand, hon är självgående, tack och lov, en riktig pärla, gör det hela mycket lättare att glömma resten.
Kramen igen

Sara

4 november 2007 18:25

Jag har följt din blogg hela hösten och nu får det faktiskt räcka för min del. Det är dags att du slutar tycka synd om dig själv... i allt inte bara i jobbet! Jag vet inte allt om din jobbsituation, chefer och så, men jag har förstått att du själv ska vara chef och att dina medarbetare precis som jag följer bloggen.... hur uppskattade tror du att de känner sig av dig? Det är väl klart att alla vill ha en chef som uppskattar det man gör och det är faktiskt var och ens ansvar att ta sig vidare om man inte trivs med situationen. Jag har själv varit deppig i perioder och vet hur lätt det är att bli allt för upptagen mig själv och inte riktigt kunna uppskatta det man har omkring sig och se att det faktiskt finns andra som har det mycket värre på olika sätt. Det kan hända att jag har fel om detta men jag känner ändå att de som kommenterar din blogg peppar och stöttar och det är ju underbart att få ha såna människor omkring sig men ingen blir bättre av att bara kammas medhårs... enligt mig är det dags att du slutar tycka synd om dig själv nu, bli gärna arg men försök i alla fall för din egen skull.

Sara

4 november 2007 18:36

När jag ändå är igång.. angående kärlek.. ta inte ut sorgerna i förskott ta ut glädjen i förskott så får du roligt två gånger! Det är sant om ordspråket säger..

Sten

4 november 2007 19:48

miniu... jag har läst hela din text, förstår av egen erfarenhet hur detta du just nu går igenom känns för dig. Och jag hoppas massor att framtiden kommer att leda dig rätt. Du är värd det.

Kramar till dig! Och massor av varm omtanke. Det är du också värd.

Figgelito

4 november 2007 20:10

DU SARA! Några väl valda ord från mig:
Jag tycker din kommentar saknar substans. Vi kan bara vara lyckliga att du din trångsynta människa inte kommenterat tidigare, för din kommentar var inte den bästa. Ingen tvingar dig att läsa M´s blogg, men tydligen finns det något som lockar eftersom du följt den hela hösten.

Jag som känner M vet att denna blogg absolut inte syftat till det du påstår nämligen att tycka synd om sig själv. Hur fan (ursäkta språket) har du belägg att säga något sådant???

Olika bloggar handlar om olika sakar, det kan handla om bilar, intressen, resor, hus eller andra specifika intressen. I M´s fall handlar det om livet, en DEL av hennes liv, inte hela livet. Det är detta jag som bloggläsare tycker är givande, att få ta del av livet i med- och motgångar.
Medgångarna delas med andra och motgångarna diskuteras på bloggen, kostigare än så är det inte.

Jag har i mina dagar sett människor som verkligen tycker synd om sig själv, och du Sara, det gör inte M. M har en stark insikt och en vilja att förändra.
Utan att vara för privat och gå in på detaljer så kan jag säga att det finns mycket få människor jag mött som delar den styrka M faktiskt besitter.
Är det fel att skildra den del av livet som känns jobbigt på en blogg? M är definitiv inte ute få bli kammad medhårs, då hade alternativen varit andra.

Gällande medarbetare och chefspositioner så önskar jag att du ber om ursäkt. Var någonstans i bloggen kan du hitta hur M motiverar och inspirerar medarbetarna? Jag vet att M är en omtyckt ledare som inspirerar och entusiasmerar, trots att hon själv inte får det av sina chefer. Och det är väl där konflikten ligger, balansen mellan givandet och tagandet. Jag hoppas att du ber om ursäkt för ditt antagande att dessa medarbetare inte känner sig uppskattade, för jag vet att M gör allt och lite till för att hennes medarbetare ska få uppleva allt det inte hon får. Det är en styrka och STARK är bara förnamnet på M.
Din kommentar är så feg att den inte ens borde ha godkänts av M.

Och gällande kärlek så vet du inte ett skvatt vad det handlar om, så låt oss då bespara oss dina kommentarer.

Jag tror jag pratar för oss bloggläsare som verkligen känner M och vet vad som finns bakom denna person. Jag är full av beundran och idag är jag också full av förundran över kommentarer som dina. Skämmes!

Elin

4 november 2007 20:12

Jag tycker inte alls att du tycker synd om dig själv. Fortsätt du att skriva om dina funderingar kring ledarskap och annat som hör livet till.

-

4 november 2007 20:36

Håller inte med "Sara". Din blogg är den bästa, läser den flera gånger varje dag och varje gång möts jag av något tankvärt och jag möts okså av din starka sida. du är grym! tack för ordet,

Miniu svarar

4 november 2007 21:07

Känner mig tvungen att kommentera Saras kommentar som när jag läste den kändes helt ok, Internet är en öppen värld, men nu när jag hunnit smälta den så känns den inte längre lika ok. Det här är helt klart baksidan av Internet, att man inte kan värja sig för vem som läser och hur det tolkas. Över 100 unika besökare per dag har en baksida, och idag fick jag uppleva ytterligare en av baksidorna.

Jag kan bara tycka det är beklagligt att min blogg uppfattas som att jag tycker synd om mig själv, för så är det verkligen inte. Däremot tycker jag att det är tufft just nu, och så är det väl vissa perioder i livet, och min period är nu. Det är också lite som Figge säger, detta är en _del_ av mitt liv, allt står inte i bloggen och jag är inte ”deppig” som Sara uttrycker det. Alla skratt, alla konstateranden att livet inte är hemskt ändå, det är något som ni inte ser – för det är inte det jag väljer att publicera på bloggen.

Det som nämns om mina medarbetare känns som ett påhopp, jag sliter som ett djur med att verkligen försöka stå upp för att vara en god ledare och bra chef. Jag försöker hålla skenet uppe och göra det bästa av situationen. Däremot håller jag med dig Sara, man har ett ansvar att gå vidare om detta inte känns okej, och det är just det jag delar med mig av i bloggen, min kamp mot att stånga sig blodig mot något jag ej kan påverka. Att skriva är ett sätt bearbeta och få nya insikter, men nu ska jag ta mig en funderare om det är något jag ska fortsätta med.

Malin Z

4 november 2007 21:08

Jag känner inte M heller, tyvärr kan jag tillägga för jag är väldigt nyfiken på henne som person just för att det hon skriver är så bra och tänkvärt. Jag blir ibland nyfiken på vad som händer runt omkring dig efter att ha läst det du skriver, just för att man kanske skulle förstå mer och kunna peppa när det behövs.
Jag läser många bloggar regelbundet, men det är bara EN som jag besöker dagligen och ibland flera gånger på dag och det är denna.
Instämmer i tidigare kommentar: Du är grym!

Sara

4 november 2007 21:14

Miniu: Jag ber om ursäkt om jag har missuppfattat och uttalat mig klumpigt, jag menar inte att hoppa på någon. Självklart tycker jag att du ska fortsätta skriva för det gör du jättebra.

Figge: Jag som inte känner M privat bildar min uppfattning av det jag läser på bloggen och har tolkat utifrån det. När det gällde medarbetare tolkade jag inlägget ovan som att hon tycker att hon drar lasset helt själv... att det är henne allt står och faller med.

Jag kommer inte kommentera mer. Vill inte uppröra och menade inte att göra det. Ursäkta igen om jag tolkat galet.

Miniu svarar:

4 november 2007 21:28

Sara; ja, allt hänger på mig, allt står och faller med mig, men det är inte mina medarbetare det handlar om, det är MINA CHEFER det handlar om, det är där det felar.
Jag försöker leva upp till allt det mina chefer inte gör, för att mina medarbetare inte ska känna samma känsla som jag bär på varje dag.
Orkar inte kommentera mer just nu, ska ta det till mig, fundera och återkomma.

Nataly

8 november 2007 22:30

För det första tack så jätte mycket för kommentaren om Fanny, jag gillar henne med, trots att Anneli jämt säger att hon kommer bita mig =) För det andra så håller jag verkligen inte med Sara, Du är nog en av de gladaste trevligaste goaste människor jag träffat, klaga någon gång i bland får väl alla göra? Jag tycker att du ska fortsätta att vara som du är, Om jag inte hade haft min egen lilla kusin hade jag nog hållit med Anneli om att du skulle vara den bästa kusinen =D