Gästerna har åkt, diskmaskinen är klar, köket prydligt och fint, matbordet avtorkat och kvar är jag...

Med mina förbannade känslor, känslor som inte verkar ha någon botten just nu, känslor som inte verkar ta slut - ever...

Tanken är lockande att fylla på glaset med ytterligare ett glas gott rött, och titta ut över staden, stjärnorna som täcks av molnen, berget som knappt syns, havet som stormar och livet som rör sig medan staden övergår till natt.

Skrev nyss en kommentar på en blogg om att sortera bland sina känslor, något som hjälpt mig många gånger och fått mig att gå framåt då man stampar runt i förvirring och inte vet vad man känner i skuggan av känslostormar och känslovirrvarv.

Jag har en metod som jag tycker är jättebra, och som fungerat varje gång. Sätt äggklockan på 30 minuter och skriv ner de känslor du upplever. Tro mig, många är de gånger jag tassat upp i natten för att jag legat och vänt mig bland mina känslor, stora som små, för att jag inte hittat ut och tappat fotfästet för ett tag.

Att vara ärlig mot sig själv är det främsta man kan kräva, hur obehagligt det än må vara. Man skriver upp känslorna, de konkreta känslor man känner i känslostormen och sorterar. Detta låter säkert plättlätt, men försök att göra det då du förnekar alla känslor, du skäms för att du känner så, du inte vill känna så eller är rädd för känslorna.

Klockan ska påminna om att det inte är för alltid du ska vara i det tillståndet, och att när de 30 minuterna är över - så har du mer konkreta känslor att bearbeta och hantera, på ett mycket mer konstruktivt sätt.

Första gångerna jag gjorde detta var det ett rent helvete, ska jag erkänna för någon (läs mig själv) att jag är RÄDD eller kanske LEDSEN?

Nu, idag är det en metod jag försöker använda allt som oftast, i svåra stunder eller i mindre svåra stunder. I svåra samtal på arbetet, i samtal med vänner men framförallt i utveckling av mig själv.

För hur ska vi kunna vara ärliga mot någon annan om vi inte kan vara ärliga mot oss själva...

Mitt första focacciabröd är bakat. Behöver jag säga vilken underbart doft som sprider sig här på Högre Höjder nu när brödet svalnar på galler?

Tanken är att brödet som är fyllt med kryddsmör, fetaost och har massor av färska örtor över sig, ska vara som ett tillbehör till räksoppan som blir middagens förrätt!

Tog fram förklädet och lekte husmor idag, och än så länge flyter allt på.

Det är en fantastisk känsla att få husera i sitt kök med alla bänkytor, all belysning, perfekta råvaror, bra material och husgeråd - allt blir en fröjd!

Idag är det en fröjd för själen att få pyssla på med middagen i timmar och åter timmar, en perfekt lördagseftermiddag och om en stund åker det obligatoriska glaset med ett glas rött fram!

Idag är det riktigt kurarväder som man ska vara hemma i, och bara mysa. Joodå, oddsen är det är ganska goda. Jag har en middag som ska förberedas och en focaccia som ska bakas, så nog blir det lite mysiga aktiviteter hemma.

Hade tänkt att ta på mig ordentligt med kläder och ge mig ut på en lång helgprommenad med iPoden i örat, men det får jag nog lägga åt sidan, för blåsten ger sig inte och här på Högre Höjder skakar dörrar och ventilationstrummor.

I-landsproblem nr 1 har ju varit detta med dygnsåtergången, och jag tror nog att jag somnade innan midnatt igår och vaknade kring 9... så långt allt gott, men det var såååå skönt att kura in sig i sängkläderna igen, släcka de gröna och sova till halv tolv, nåja - vi är på rätt håll i allafall!

Konstigt... känner inte av mitt byte av takik på gymmet. Har gått från att göra få men långa set, till att köra fler men korta set - med högre vikter för att bygga de långa musklerna. Jag har kört så i två veckor lite drygt, men jag känner ingenting - konstigt! Jo, en sak känner jag, att jag binder vätska mer än tidigare. Hänger det ihop?

Dags att krypa ur sin rosa kokong och ta på sig något anständigt och inta bakplats i köket, för andra gången på en dryg månad - var ska detta sluta?

Fredagkväll, som alltid aptrött, men idag har jag egentligen ingen som helst anledning till att vara det. Brukar alltid försöka träna på fredagseftermiddagen efter jobbet för att mentalt avsluta arbetsveckan och mentalt påbörja ledigheten. Nu har jag varit ledig, så det fanns ingenting att avsluta, för mitt arbete denna dag har varit att tagit mig igenom del 1 på boxen, och det kan jag inte kalla särskilt ansträngande!

Idag på träningen var vi väl ett 120-tal personer som hade samma mål - träna in helgen! Faktum var att det kändes som en 112-fest. För er som inte vet vad en 112-fest är så är det en fest för alla som jobbar som poliser, brändmän, akutsjukvårdare, ambulans, akutläkare och hela det kitet. Jag såg minst 20 personer jag kunde placera inom det spannet under passet.

Det har viskat en liiiiiiten liiiiiiiiten fågel i mitt öra att nästa sådan fest infaller när fröken ska lapa sol i Mauritius, så jag hoppas att det blir många andra som får känna sig väl omhändertagna i detta 112-sällskap!

Annars har dagen idag inte bjudit på så många överraskningar. Har bara försökt att varva ner och kollat på Grey´s och det har gått riktigt bra. Jag tror det fanns flera poänger med den julklappen, tack!

Kände mig riktigt pigg i kroppen på träningspasset och kände att jag tog i lite extra på den lågintensiva pulsträningen. Som alltid på fredagspasset så är det en ledare som får mig att le från början till slut.

Att kunna bjuda på sig själv, att vara ledare!

Hon och jag har verkligen pratat om det i höst, om ledarskapet, och hon är min förebild vad gällande ledarskapets osynliga delar, viktiga - ack så viktiga.

När hon står där i mitten så bjuder hon av hela sig, skratt, leenden, extra jobbiga toppar, allt med ett leende och en bekräftelse.

Närvaro

Bekräftelse

Lyhördhet

Vilja

Varje gång jag ser henne, känner jag också igen mig själv. Det syns verkligen hur bra hon mår där i mitten, hur kul hon har det, hur utvecklande och inspirerande hon känner att det är.

Exakt så känner jag när jag står i klass, och idag kliar tarmen på att återigen stå i grupp och ge av mig själv, med blickar, med leende, med bekräftelse och en stor portion ödmjukhet - på tisdag är det dags!

Innan det blir tisdag bjuder livet på en helgledighet, och jag höjer mitt glas med mjukt rödvin, lite roquefordost och ädelost, fikon och serranoskinka och säger SKÅL för livet med eller utan 112-fest!

Dags att inse att det kommer bli svåra problem att vända tillbaka dygnet på måndag, men jag borde ta den sorgen då, och inte nu! Kunde inte alls somna igår, dels för att det blåste som attan, men tror bestämt att Treo-drinken gjorde fröken lite piggare, så Mr Dreamy fick trötta ut mig, men det gjorde han inte riktigt. Nåväl, hamnade i sängen och där fick jag ligga sömnlös ett tag, och jag låg och stirrade upp i taket och funderade på breppet "Blod är tjockare än vatten", och jag måste erkänna att jag alltid skrivit under detta begrepp, men jag vette katten om jag gör det nu.

Familj och släkt ligger mig varmt om hjärtat och betyder väldigt mycket för mig, men för några år sedan genomgick jag det som för mig var en början till ändring. Timmar av tårar och tandagnisslan av svek, att veta att ens närhet har uppenbarliga problem med att hantera en tjej som inte väljer att gå den vanliga vägen, utan snarare väljer att gå en annan väg, en väg som sticker ut lite mer, kräver lite mer, utmanar lite mer, men jag är ändå samma människa med samma behov, vägen fram till behoven var bara lite annorlunda...

Jag försöker tänka att de må vara deras problem om dessa människor har svårt att ta mig för den jag är.

Men innerst inne, längst in i den starka människan, så känner jag ändå en besvikelse för att jag inte respekteras för den jag är, för det val jag gjort i livet.

Blod ska ju vara tjockare än vatten, och mitt mål just nu är att få även blodet att rinna av mig som vatten, att få blodet att inte vara tjockare än vatten. Detta för min egen skull, min energi, mitt egetvärde. Jag har kommit en bra bit på väg, men jag har en bra bit kvar att vandra.

Jag vandrar den vägen med mod, stolthet, ärlighet men även med besvikelse, sorg och uppgivenhet - för blod är tjockare än vatten, och jag önskar att jag kunde låta det vara så...

Vill jag att blodet ska vara tjockare än vatten?

Är mitt blod tjockare än vatten?

Vill jag att blodet ska rinna av mig lika lätt som vatten?

Rinner blodet av mig lika lätt som vatten?

Nyss hemkommen från en rejäl handlingstur och tja, det blev mycket gott att stoppa i kundvagnen. Nu när jag kom hem tänkte jag skriva ett blogginlägg, men då, NEJ - då kom det några små tankar kring detta med bloggeriet som jag gärna delar med mig av och hoppas på många kommentarer.

Jag gjorde ju en bloggpaus i nov/dec och jag kan inte säga att jag kommit tillbaka efter detta snedsteg som för alltid kom att påverka min annars smått naiva människosyn. Jag brukar säga att jag är evigt tacksam att jag fick gå igenom detta helvete så att jag numera vet vad jag kan förvänta mig av omvärlden.

Men... nu till detta MEN, jag känner att mina blogginlägg blir ytligare och ytligare och att jag tänker mig för tre om inte fyra gånger innan jag skriver något. Jag undviker heta ämnen och ämnen som berör mig, vilket gör att bloggen numera handlar om Högre Höjder, mat & vin och annat ytligt och vardagligt.

Jag vill kunna skriva om hur det är att vara MIG, JAG i min omvärld. Men jag vågar inte... Känner mig äcklad när jag vet vilka som läser. Visst, dessa personer läste säkert före också utan min vetskap, och då var jag inte äcklad. Nu ser jag referenserna till min blogg, och kan lägga ihop ett och annat. Mår illa av bara tanken faktiskt...

Jag vet att internet är ett öppet forum och jag vet att vem som helst äger tillträde till det, men när man skickar vänners vänner för att läsa och tolka mina inlägg då är det tamejtusan något som är riktigt snett.

När mina blogginlägg blir källa för diskussioner där jag utesluts och där man drar sina egna slutsatser och väldigt drastiska sådana också, då är det också mer än fel.

Det är väldigt roligt att skriva om Dempsey, Amarone-viner, Bollinger och andra ytligtheter, men det fattas något - mina egna känslor.

Så ja, det ligger parmaskinka, timjan, parmesan, rosesallad, oliver, fetaost och andra smarrigheter i kylen. Amarone-vinerna är inhandlade, så det kan jag ju berätta om...

... men att det bor en klump i min mage som skriker att den inte vill till jobbet på måndag, att jag innan måndag måste fundera kring ett samtal jag fick idag om ett gräs som inte var grönare och där man nu vill börja vattna på den andra sidan, att blod är tjockare än vatten men ändå numera kan gå dig obemärkt förbi... sådant har jag tappat totalt avsmak att skriva om, och det är tråkigt och ledsamt.

Kommentarer tack!

Då var man äntligen uppstigen då, till ytterligare en ledig vardag och jag behöver knappast beskriva vilken skön känsla det är, nästan så att man får mersmak och längtar till något som jag knappt kan stava till SOMMARSEMESTER!

Hur som helst så blev det två avsnitt av McDreamy igår efter det att jag varit och tränat, ett riktigt skönt pass faktiskt. Hävdar bestämt att jag har Dempsey att tacka för att dejten med envise Blund gick över förväntan.

Nu väntar storhandling på Ica Maxi och Systembolaget, en lista med goda Amarone-viner är i tryggt förvar och nu ska det njutas av Italien på Högre Höjder i vinter.

Molnen börjar spricka upp, solen tar sig igenom, stora härliga flingor ramlar ner från himlen som idag bjuder på lite blåst, vilket gör att vi nog ska ta och klämma in en lång härlig promenad också innan jag placerar mig under pläden och fortsätter med min McDreamy-stund!

 Det känns som att det kan bli en fin dag idag...

Idag är det ett år sedan jag formellt blev ägare till Högre Höjder. I mars blir det ett år sedan jag flyttade in. Ni som regelbundet läser min blogg vet nog hur mycket mitt hem betyder för mig.

Mitt hem är verkligen källa för avkoppling, krafthämtning, kontemplation och mycket annat. Här är jag hemma...

Jag vet att det inte är alla förunnat att få vara med och skapa sitt drömboende från grunden, men jag fick det, vilket jag minst en gång varje dag är ruskigt glad för.

2007 genomgick Högre Höjder förvandling, från 70-talet look till att bli mitt personliga hem på gräddhyllan med utsikt över hela Sundsvall.

Rymden, närheten till naturen, grannarna, utsikten, planlösningen... listan kan göras lång.

2008 kommer förvandlingen att fortsätta på utsidan eftersom det planeras ommålning, förrådsdörrar ska bytas, marksten ska läggas, spotlight ska fällas in i trappan och i markstenen ute, en trappa till entren ska gjutas.

Här kommer några av mina godbitar från mitt favorithem - Högre Höjder!

Balkongen - där har jag tillbringat många timmar i sommar, och i vår så ska jag vara först ut med min dubbla espresso!

Sängen - världens bästa säng!

Badrummet - två rum blev ett! Här njuts det i fulla drag. Även en fröjd att plocka med tvätten när bänken kläddes med mosaik.

Bubbelbadet - ja, kommentarer är överflödiga... Livskvalitet kallas det!

Köket - här spenderar jag mycket tid, och mycket ska bli mer. Min absoluta favorit är induktionshällen, här går det undan!