Tanken har slagit mig många gånger, men idag nu ikväll, med duschstrålarna från taksilen som smattrade mot min nytränade kropp, där tårar och vattendroppar flöt ihop, då slog det mig...

Det är ju detta som är livet...

Jag tycker nog inte att jag är den som fått livet serverat på ett silverfat, och därav fått ett uppvaknande av denna sort...

... jag har testats

... jag har prövats

... jag har utsatts

... så jag borde ju veta att denna motgång också är en del av det livet har att erbjuda, "och det kommer mera" var det någon vänlig själ som sa idag.

Det känns så svårt att inse att detta är livet, det liv vi alla ska ta oss igenom, stärkta av erfarenheter och öden vi mött i livet.

Har min bild av det som kallas livet varit för rosenröd?

 Den frågan ställer jag mig, jag som just nu samlar livserfarenheter...

... ni vet vilka ni är!

Ni betyder så innerligt mycket för mig just nu när jag för en stund tappat det annars så stabila fotfästet. Peppande och lugnande sms, en famn att gråta ut i, en stund där man slipper skämmas för tårarna som rinner ner för den annars så högpresterande tjejkinden. En stund där man får älta, för dra upp "worst case scenario", där jag förövrigt kniper en OS medalj, och frågan är om det inte blir guld. Det tror Malin i allafall...

Vad hade jag gjort utan er? Förmodligen något helt annat än det jag gör nu - försöker stå upp för mig själv i denna förjävliga sits!

Tack!

Ikväll i aprummet utspelade sig verkligen ett scenario jag och Anneli länge kommer att minnas. Mitt bland alla rep och lianer, står vi två och ska till och köra Triceps då vi har någon stöna, japp - riktiga oljud, eller för vissa kanske det är angenäma stön ljud, för man kunde tro att han befann sig hemma i sängen med sin älskarinna, och inte på Primetime på Friskis.

Det var ett väldigt stönande, regelbundet och melodisk... och vad gör Marre då?

Jo, hon kör samma melodi, ökar vikterna, tar i av kung och fosterland och stönar hon med!

Ooooooo yeeeeeeeah - here we go!