Fick gå från middagsbordet, lägga mig på soffan, stirra in i väggen, dra upp knäna mot hakan, blunda...

Ibland griper det tag om mig, och helvete vad ont det gör då...

Om jag bara visste att det inte var en lek...

Om jag bara kunde lita på orden att det är inte är en lek...

Jag funderar väldigt mycket över mitt beteende just nu, en process som pågår i min personliga utveckling.

Jag har fått i uppgift att reflektera kring mina säkerhetsbeteenden som håller på att släppa just nu.

Ni som känner mig vet att det handlar om mitt säkerhetsbeteende numero uno -  mitt kontrollbehov.

För mig är kontrollbehov inte att behöva kontrollera någon annan, det handlar helt enkelt att försöka ha koll på läget runt om kring. Det stormar kring mig just, rejäla stormar och att kontrollera det gör mig slut och tom på kraft och energi.

Min högsta önskan kring detta är att kunna ha mer tillit till livet, kunna luta mig tillbaka i mitt egna liv - och låta det som ske få utrymme att ske.

Jag har under dessa veckor kommit en bra bit på vägen där, men jag har en väldigt lång bit kvar att gå... om jag vill bli mer passiv i mitt egna liv. Att vilja är kanske fel ord, men jag borde - för att få er kraft.

Jag är satt i en jobbig situation privat, jobbigare än jag någonsin hade kunnat trott att det skulle bli - och i just den situationen skulle jag vilja kunna luta mig tillbaka och ha mer tillit till livets olika prövningar...

Det var några ord från fröken som befinner sig hemma hos mamma där jag ska äta lite middag innan det är träningsdags och ett sedvanligt bubbelbad ikväll, men ikväll med alger!

Jag fortsätter mitt samlande på livserfarenheter, hur smärtsamt det än är - så är det just detta som kallas livet, i med och motgångar...