... härjar på kontoret just nu. Mina medarbetare är i Härnösand och jobbar idag, så det är bara jag och mina tankar som äger kontoret just nu. Tänkte ta en dag och beta av allt som ska göras. Offerter skrivas, projektarbeten gås igen, projekt planeras, pressmeddelanden skickas ut, personalplaner göras, utvecklingssamtal följas upp... så jag lär ju ha att göra i dag.

Mamma kommer förbi på en lunch idag, och jag tror det bli Oscar som hon får välja.

Lite trött är man så här på onsdagsmorgonen. Kvällen blev sen. Hade tänkt att hoppa i säng tidigt igår, och kanske nyttja rummet jag aldrig använder att mysa i. Tanke och verklighet gick inte ihop. Hamnade framför datorn med Facebook, och trots lite svordomar och andra fula ord, så har jag nog blivit biten... vi får se!

En riktigt skön men kall kvällsprommis med Stina blev det igår. Som alltid med Stina så tenderar våra samtal att bli djupa och innerliga, och berikar mig massor.

Ord räcker inte till, men jag hoppas Stina att du förstår att jag verkligen vet vad du genomgår och min enda tröst är att det inte blir sämre. Det var några år sedan jag befann mig där... varje steg var ett helvete. Stegen tenderas att tas utan att man vet om det senare... och varje steg är ett steg närmare målet. Vägen tillbaka är ett helvete, jag vet - det är då den egentliga resan börjar!

Det var också då jag började funderade över hur jag ska leva mitt liv, och det kändes lite bittert att behöva göra det i allt för unga år, då man bara ska vidare, uppåt, springa ännu snabbare, sträva efter ännu mer...

Idag, många år senare, jobbar jag fortfarande med att försöka leva livet här och nu, inte tänka mycket på framtiden, och ni som känner mig sitter säkert och skrattar nu, för jag har verkligen svårt med det just nu - Leva här och leva NU!

... men... jag tror att den erfarenhet jag måste bära på i livet, att vara livrädd att hamna i helvetet igen, gör att jag ibland tvingas leva i framtiden.

Just nu är det känslorna kring hur livet ska lägga sig som kretsar runt.

Jag är i den åldern där man verkligen ska utvecklas, man ska vidare, man ska uppåt, man ska springa ännu snabbare. Som person är jag också så, jag vill vidare - jag har mina mål i livet!

Nu krockar viljan med den krassa verkligheten, och jag kan inte annat säga än att jag känner en oro för hur detta springande verkligen sliter, men det känns så bittert att sitta här i sina bästa år och tänka på "downshifting"...

Ett jobb utan produktionsansvar, personalansvar, ekonomiskt ansvar - det är inte jag!

Det är just där i mitten av den mixen jag trivs som allra bäst, det är där mina styrkor kommer fram - det är där jag växer och utvecklas...

Det var mina onsdagsförmiddagstankar.