Fått lite frukost i magen, kryper ner i sängen igen. Ute stormar det, hösten är här med besked! Nere i sängen är det förmodligen varmt och skönt och jag får vara ensam med mina tankar.

Rödvinet som jag längtade efter igår, gjorde det bara ännu värre. Innan klockan hade passerat 22 låg jag på mammas knän och grät. Alla ord folk säger känns som klyshor, även om jag vet att tanken är god, så är det väldigt svårt att kunna sätta sig in det jag genomlider just nu.

Vaknade med tårar i morse också, och dom rinner hejdlöst på min kind nu också - tar det aldrig slut?

Det är skillnad på tårarna nu och för en månad sedan, nu är dom inte av saknad, längtan, ovisshet eller vilja, nu är det andra tårar... tårar av mental trötthet, trötthet av att vara satt i en situation jag inte kan påverka.

Försöker tänka att det inte är ett evigt tillstånd, att min mentala deadline är satt... men det är tungt, det är förbannat tungt och idag känns det värre än det varit på länge.

Jag vill klara av detta, för min egen skull, inte för någon annans skull.

Men som tidigare konstaterat, att vilja och kunna är två olika saker och idag känns det som att vilja och kunna är väldigt långt i från varandra...

Den starka jag som annars klarar motgångar bra, känns också väldigt långt borta. Kvar är den lilla fröken som är rädd och idag påtagligt fruktansvärt ledsen. Hon som önskade att någon kunde klappa henne på kinden och säga att det blir bra igen...

FAN ta världen om det är en lek där mina känslor varit en leksak...

 

Figgelito

28 oktober 2007 11:31

Vad ska jag säga för att det ska bli lättare för dig?
Kryp ner i sängen och ta hand om dig själv och försök se det fina och unika med den lojala handling du visar.

 

Figgelito

29 oktober 2007 08:17

Du är STARK glöm inte det.
Den lilla tjejen måste få komma fram och nu är det hennes tur att stå på första parkett en stund. Den starka Du får vänta men när hon gör entre igen får vissa passa sig tror jag.

 

Stina

29 oktober 2007 15:23

Känner med dig, förstår att det är motlut nu....hm, borde kanske säga något peppande...men min sinnesstämning tillåter mig bara att säga: Håll ut till den deadline du har satt för dig själv, för din egen skull. Ta ett nytt beslut först då, känn efter mycket noga vad du vill, orkar och bör. Vill ju tro att det kan bli något mycket fint av det hela, men bara du kan bestämma om det är värt att slita så här ont!
Kramen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...