Idag är det en sådan dag som jag inte riktigt känner igen mig själv i. Stressad irriterad och less... så vill jag inte vara.

Vi har coachsamtal på jobbet och ibland känner jag bara för att ruska, skaka och bända upp ögonen på de små liven, och få dom att inse vilken värld vi lever i... framför allt, få dom att inse vilken sits dom själva sitter i!

Jag känner själv hur obekväm jag blir för dom, och hur väldigt bekvämt det vore om jag lade huvudet på sned och höll med i deras klagosång - never...

Stressad som en tok för att hinna i tid till trädgårdsarkitekten ska komma svänger jag in på min lilla gata och ser två ambulanser, varpå det knyter sig i magen för mig. Dom står bredvid mitt hus - hjääääälp.

 Det visade sig att min granne blivit dålig och blivit liggandes inne. Gick försiktigt förbi för att slippa se, pga tidigare trauman osv. Men vad händer... jo naturligtvis lyckas jag passera just när dom skjuter in båren med farbron i. Grannen sa att det verkade mycket allvarligt...

Nu håller vi alla tummar och tår för att det går vägen... Otäckt!

Kände mig alldeles uppskakad och darrig. Dags att göra något drastiskt åt sin sjukhusskräck.

Till middag blev det parmesanrisotto med kycklingfilé. En mozarellasallad till det. Gott gott, och premiär för mig när det gäller att laga risotto. Det var inte så svårt - men väldigt gott.

Har haft ångest hela kvällen för att jag inte kommer åt jobbmailen, och jag som smet från jobbet kring tre idag. Många är de gångerna då jag hindrat mig själv från att sätta mig i bilen och åka i väg. Kontrollbehovet finns där fortfarande...

Suck och stön... när blir det någonsin helt bra?