... sitter jag vaken och konstaterar att detta har varit och är det bästa nyårsfirandet jag upplevt i mitt inte allt för långa liv.

Om det beror på tröttheten, lyckan, mängden Bollinger eller bara tidpunkten, låter jag vara osagt - men tårarna bara forsar ner på mina kinder och det blev för blött i sängen, så jag gick upp och satte mig här.

Dagarna vi haft tillsammans nu under helgerna har varit helt fantastiska, vi har inte behövt kompromissa på någonting, vi har kunnat plocka russinen ur kakan, som vi både har kunnat ätit och haft kvar.

Så många stunder av vänskap...

Så många stunder av lycka...

Så många stunder av uppriktighet...

Så många stunder av vilja...

Så många stunder av innerlighet...

Så många stunder av gläjde...

Jag brukar säga att minnen kan ingen någonsin ta i från oss, och så är det. Minnena från jul- och nyårshelgen kommer ligga djupt inne i mitt hjärta, förpackade och djupt inslagna.

Efter en helt fantastisk kväll som inleddes på SPA där bubblet i glas och bad började, med frukt, snittar och praliner, åkte vi trötta, varma och glada hem till mitt Högre Höjder och lagade en superb middag.

Förrätten bestod av halstrade pilgrimsmusslor med champagnesås på en bädd av machesallad toppad i balsamico. Till det drack jag Bollinger.

Huvudrätten blev en oxfilé med parmesanpotatis-mousse, Roquefordsås och frästa suger snaps. Ett glas rött var perfekt till den delikata köttsmaken.

Efterrätten blev en mjölkchokladpannacotta med färska jordgubbar. Jag återgick till min Bollinger.

Tolvslaget skålades med Bollinger och jordgubbar, vad annars?

Vi skålade, tog på oss kläderna, tog med oss glasen och gick upp till vattentornet liksom alla andra grannar, och såg ut över hela Sundsvall som firade in det nya året.

Du träffade några kollegor, vi pratade lite, vi önskade alla gott nytt år, vi gick hem och konstaterade att vi var otroligt trötta och att resten av de ädla bubblorna skulle intas i sängen.

Strax innan klockan ett ligger vi i sängen och ser tillbaka på den för mig perfekta kvällen, inga tider att passa, inga krav, bara vi...

Jag somnar som ett barn, som alltid i tryggt sällskap.

Klockan halv två kommer samtalet jag bävat för, men också varit förberedd på, bakjouren rings in. Det är inte bara jag som ska få uppleva Dig i natt... 

Du låter ljusen i sovrummet vara tända, viskar några ord i mitt öra, klär på dig kläderna som ligger redo för avfärd. Jag hör hur Du försiktigt går upp för trappan, hur Du tyst stänger igen dörren och låser om mig, hur Du startar bilen. Jag sover fortfarande... medveten om att Du inte längre finns bredvid mig, din nakna hud är inte längre hos mig. Kvar finns doften av dig, avtrycken på kudden, värmen i sängen.

Plötsligt vaknar jag, klarvaken. Sovrummet är vackert upplyst av levande ljus, champagnen står på sängbordet, värmen finns kvar.

Då kommer alla tårar, och plötsligt måste jag konfrontera känslostormen som kommer över mig, strax efter två på nyårsnatten.

Allt har varit ett paradis, vi har inte behövt tagit hänsyn till någonting, ingen vardag, inga måsten, inga andra, inga avstånd, ingen dåtid, ingen framtid... vi har bara haft varandra och levt i detta nu.

Tänk om allt var så lätt...

Tänk om vi inte behövde ta hänsyn till någonting annat än detta nu...

Tänk om jag agerat annorlunda den där fredagen då allt ställdes på sin spets...

Om en timme är Du säkert tillbaka, då kommer Du öppna dörren försiktigt, ta av dig kläderna, krypa ner tyst under täcket, viska något i mitt öra, göra något speciellt, åter lägga hud mot hud och somna om. Bara vi, bara då...

Imorgon åker du tillbaka till Stockholm och kvar är jag...

med minnen ingen någonsin kan ta i från mig!