Fredagkväll, som alltid aptrött, men idag har jag egentligen ingen som helst anledning till att vara det. Brukar alltid försöka träna på fredagseftermiddagen efter jobbet för att mentalt avsluta arbetsveckan och mentalt påbörja ledigheten. Nu har jag varit ledig, så det fanns ingenting att avsluta, för mitt arbete denna dag har varit att tagit mig igenom del 1 på boxen, och det kan jag inte kalla särskilt ansträngande!

Idag på träningen var vi väl ett 120-tal personer som hade samma mål - träna in helgen! Faktum var att det kändes som en 112-fest. För er som inte vet vad en 112-fest är så är det en fest för alla som jobbar som poliser, brändmän, akutsjukvårdare, ambulans, akutläkare och hela det kitet. Jag såg minst 20 personer jag kunde placera inom det spannet under passet.

Det har viskat en liiiiiiten liiiiiiiiten fågel i mitt öra att nästa sådan fest infaller när fröken ska lapa sol i Mauritius, så jag hoppas att det blir många andra som får känna sig väl omhändertagna i detta 112-sällskap!

Annars har dagen idag inte bjudit på så många överraskningar. Har bara försökt att varva ner och kollat på Grey´s och det har gått riktigt bra. Jag tror det fanns flera poänger med den julklappen, tack!

Kände mig riktigt pigg i kroppen på träningspasset och kände att jag tog i lite extra på den lågintensiva pulsträningen. Som alltid på fredagspasset så är det en ledare som får mig att le från början till slut.

Att kunna bjuda på sig själv, att vara ledare!

Hon och jag har verkligen pratat om det i höst, om ledarskapet, och hon är min förebild vad gällande ledarskapets osynliga delar, viktiga - ack så viktiga.

När hon står där i mitten så bjuder hon av hela sig, skratt, leenden, extra jobbiga toppar, allt med ett leende och en bekräftelse.

Närvaro

Bekräftelse

Lyhördhet

Vilja

Varje gång jag ser henne, känner jag också igen mig själv. Det syns verkligen hur bra hon mår där i mitten, hur kul hon har det, hur utvecklande och inspirerande hon känner att det är.

Exakt så känner jag när jag står i klass, och idag kliar tarmen på att återigen stå i grupp och ge av mig själv, med blickar, med leende, med bekräftelse och en stor portion ödmjukhet - på tisdag är det dags!

Innan det blir tisdag bjuder livet på en helgledighet, och jag höjer mitt glas med mjukt rödvin, lite roquefordost och ädelost, fikon och serranoskinka och säger SKÅL för livet med eller utan 112-fest!

Dags att inse att det kommer bli svåra problem att vända tillbaka dygnet på måndag, men jag borde ta den sorgen då, och inte nu! Kunde inte alls somna igår, dels för att det blåste som attan, men tror bestämt att Treo-drinken gjorde fröken lite piggare, så Mr Dreamy fick trötta ut mig, men det gjorde han inte riktigt. Nåväl, hamnade i sängen och där fick jag ligga sömnlös ett tag, och jag låg och stirrade upp i taket och funderade på breppet "Blod är tjockare än vatten", och jag måste erkänna att jag alltid skrivit under detta begrepp, men jag vette katten om jag gör det nu.

Familj och släkt ligger mig varmt om hjärtat och betyder väldigt mycket för mig, men för några år sedan genomgick jag det som för mig var en början till ändring. Timmar av tårar och tandagnisslan av svek, att veta att ens närhet har uppenbarliga problem med att hantera en tjej som inte väljer att gå den vanliga vägen, utan snarare väljer att gå en annan väg, en väg som sticker ut lite mer, kräver lite mer, utmanar lite mer, men jag är ändå samma människa med samma behov, vägen fram till behoven var bara lite annorlunda...

Jag försöker tänka att de må vara deras problem om dessa människor har svårt att ta mig för den jag är.

Men innerst inne, längst in i den starka människan, så känner jag ändå en besvikelse för att jag inte respekteras för den jag är, för det val jag gjort i livet.

Blod ska ju vara tjockare än vatten, och mitt mål just nu är att få även blodet att rinna av mig som vatten, att få blodet att inte vara tjockare än vatten. Detta för min egen skull, min energi, mitt egetvärde. Jag har kommit en bra bit på väg, men jag har en bra bit kvar att vandra.

Jag vandrar den vägen med mod, stolthet, ärlighet men även med besvikelse, sorg och uppgivenhet - för blod är tjockare än vatten, och jag önskar att jag kunde låta det vara så...

Vill jag att blodet ska vara tjockare än vatten?

Är mitt blod tjockare än vatten?

Vill jag att blodet ska rinna av mig lika lätt som vatten?

Rinner blodet av mig lika lätt som vatten?