Nyss hemkommen från mitt första stationspass ever, och det blir garanterat inte det sista passet! 90 minuter lågintensiv träning ska jag nog få in i mitt träningsschema utan att påbörja nedbrytningen av kroppen. Here we go!

Ganska skrämmande vad lätt man blir beroende av endorfiner som kroppen utsöndrar. De veckor jag inte får träna pga sjukdom eller skada, de veckor mår jag piss även psykiskt. Kroppen är smartare än man tror...

Idag var det alltså en tisdag en helt vanlig arbetstisdag där jag skulle hålla en workshop på eftermiddagen och jag är helt nöjd med min insats och det glädjer mig att de som deltog också fick någonting med sig i sina kunskapspryggsäckar. Kunskap är aldrig tungt att bära...

Utöver workshop så gick en stor del av dagen till att påbörja projektplaneringen och planera för planeringen för projektet... omständigt, ja - effektivt, ja!

Nu ikväll bor det faktiskt en liten klump i min mage. Jag har alltid känt mig fysiskt trygg i min yrkesroll, men nu kan jag inte säga att jag gör det längre. Hade någon av mina medarbetare kommit till mig och berättat att det bor ens en liiiiten liiiiten klump av rädsla och oro i magen, så hade jag tagit den på största allvar. Jag vet inte hur jag ska gå vidare, om jag ska prata med min chef. Att känna trygghet är en förutsättning för mig. Känner mig utsatt och vet att de handlingar jag kommer att behöva göra i yrkesrollen kommer göra mig än mer utsatt.

Kanske återkommer i ämnet, kanske inte... men klumpen bor där, och det kommer kännas extra tryggt att sätta på skalskyddet på larmet i natt...