Sitter här och läser min SDI-inventory som jag gjorde i våras, och jag är relativt sugen att ägna en dag för att göra om den, jag tror nämligen att jag utvecklats när det gäller mellanmänskliga relationer.

Jag har ett dilemma när det gäller hur jag hanterar relationer som gör ont, och det är att jag har "backat" för att skydda mig själv. Nu förstår ni säkert att det inte handlar om någon som helst amor-relation, för där ska man gå skilda vägar om någon backar, det är min absoluta uppfattning och den tummar jag inte en sekund på, no so ever!

Det jag menar är relationer som också är mellanmänskliga och som finns i vår närhet, jag kan ge fyra exempel i min närhet där jag backat för att skydda mig själv. Vi hade en diskussion om det här ikväll och då kom det upp för mig igen, att jag verkligen har valt den utvägen vilket jag absolut inte är stolt över. Jag önskar att jag ibland vore den kategorin människor som var mer hängiven och tog det med en klackspark. Nu är jag istället den personen som blivit det hemska ordet LIKGILTIG, det bekommer mig inte längre. Personer som förut betydde allt för mig är jag nu näst intill likgiltig inför. Ni kanske förstår att jag inte är stolt över att känna så... Känslan av likgiltighet gör nästan ondare än smärtan av ledsenhet och bottenlös upplevelse av sårande.

Det tog mig år att sätta ord och välja taktik för dessa relationer, och idag är jag glad att jag vald den taktiken, hur glad man nu kan vara när man åker hem från personer som betyder mycket och fyller hela ens hjärta, och tårarna bara rinner över - för att man känner sig likgiltig.

Relationer är inte lätt... att vilja, att kunna men att samtidigt uppleva självvald likgiltighet är en mycket komplex situation som återigen får mig att inse att detta med mänskliga relationer är något som är väldigt mycket svårare än vi någonsin kan förstå...