Gästerna har åkt, diskmaskinen är klar, köket prydligt och fint, matbordet avtorkat och kvar är jag...

Med mina förbannade känslor, känslor som inte verkar ha någon botten just nu, känslor som inte verkar ta slut - ever...

Tanken är lockande att fylla på glaset med ytterligare ett glas gott rött, och titta ut över staden, stjärnorna som täcks av molnen, berget som knappt syns, havet som stormar och livet som rör sig medan staden övergår till natt.

Skrev nyss en kommentar på en blogg om att sortera bland sina känslor, något som hjälpt mig många gånger och fått mig att gå framåt då man stampar runt i förvirring och inte vet vad man känner i skuggan av känslostormar och känslovirrvarv.

Jag har en metod som jag tycker är jättebra, och som fungerat varje gång. Sätt äggklockan på 30 minuter och skriv ner de känslor du upplever. Tro mig, många är de gånger jag tassat upp i natten för att jag legat och vänt mig bland mina känslor, stora som små, för att jag inte hittat ut och tappat fotfästet för ett tag.

Att vara ärlig mot sig själv är det främsta man kan kräva, hur obehagligt det än må vara. Man skriver upp känslorna, de konkreta känslor man känner i känslostormen och sorterar. Detta låter säkert plättlätt, men försök att göra det då du förnekar alla känslor, du skäms för att du känner så, du inte vill känna så eller är rädd för känslorna.

Klockan ska påminna om att det inte är för alltid du ska vara i det tillståndet, och att när de 30 minuterna är över - så har du mer konkreta känslor att bearbeta och hantera, på ett mycket mer konstruktivt sätt.

Första gångerna jag gjorde detta var det ett rent helvete, ska jag erkänna för någon (läs mig själv) att jag är RÄDD eller kanske LEDSEN?

Nu, idag är det en metod jag försöker använda allt som oftast, i svåra stunder eller i mindre svåra stunder. I svåra samtal på arbetet, i samtal med vänner men framförallt i utveckling av mig själv.

För hur ska vi kunna vara ärliga mot någon annan om vi inte kan vara ärliga mot oss själva...

Mitt första focacciabröd är bakat. Behöver jag säga vilken underbart doft som sprider sig här på Högre Höjder nu när brödet svalnar på galler?

Tanken är att brödet som är fyllt med kryddsmör, fetaost och har massor av färska örtor över sig, ska vara som ett tillbehör till räksoppan som blir middagens förrätt!

Tog fram förklädet och lekte husmor idag, och än så länge flyter allt på.

Det är en fantastisk känsla att få husera i sitt kök med alla bänkytor, all belysning, perfekta råvaror, bra material och husgeråd - allt blir en fröjd!

Idag är det en fröjd för själen att få pyssla på med middagen i timmar och åter timmar, en perfekt lördagseftermiddag och om en stund åker det obligatoriska glaset med ett glas rött fram!

Idag är det riktigt kurarväder som man ska vara hemma i, och bara mysa. Joodå, oddsen är det är ganska goda. Jag har en middag som ska förberedas och en focaccia som ska bakas, så nog blir det lite mysiga aktiviteter hemma.

Hade tänkt att ta på mig ordentligt med kläder och ge mig ut på en lång helgprommenad med iPoden i örat, men det får jag nog lägga åt sidan, för blåsten ger sig inte och här på Högre Höjder skakar dörrar och ventilationstrummor.

I-landsproblem nr 1 har ju varit detta med dygnsåtergången, och jag tror nog att jag somnade innan midnatt igår och vaknade kring 9... så långt allt gott, men det var såååå skönt att kura in sig i sängkläderna igen, släcka de gröna och sova till halv tolv, nåja - vi är på rätt håll i allafall!

Konstigt... känner inte av mitt byte av takik på gymmet. Har gått från att göra få men långa set, till att köra fler men korta set - med högre vikter för att bygga de långa musklerna. Jag har kört så i två veckor lite drygt, men jag känner ingenting - konstigt! Jo, en sak känner jag, att jag binder vätska mer än tidigare. Hänger det ihop?

Dags att krypa ur sin rosa kokong och ta på sig något anständigt och inta bakplats i köket, för andra gången på en dryg månad - var ska detta sluta?