TACK för alla kommentarer, telefonsamtal, mail och sms. Ingen nämnd - ingen glömd!

Bloggandet ska få ligga på is ett tag. Hoppar bara in och säger att jag lever, jag har som avsikt att komma tillbaka, men bara framtiden vet när.

Gårdagen tillbringades hemma och det blev några samtal med kollegor och chefer, och jag saknar ord. Avstånden känns, men att ett samtal med en kollega 70 mil bort känns så nära, jag kunde riktigt känna värmen.

Jag har lovat alla och mig själv att vara "fit for fight" till veckan igen. Får panik av bara tanken. VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE, VILL FÖR FAAAAN INTE ALLS! Jag brukar lyssna på min magkänsla, men jag tror dessvärre inte att jag kan göra det denna gång, det knyter sig i magen när jag tänker på att jag förväntas vara redo till veckan igen.

Det finns en person som sagt något mycket personligt till mig denna hösten, som jag haft lite svårt att förstå om jag ska vara ärlig, men nu förstår jag, först nu förstår jag hur man faktiskt mår när man känner sig så här. Jag förstår att den personen inte vill, inte kan, inte orkar och inte vet när orken kommer tillbaka... Jag har full förståelse för att det just nu. Jag vill heller ingenting annat än att vara ensam med mig själv just nu. Ensam med mig och mina tankar, tankar som gör så förbannat jävla ont. Kanske är felet att jag blickar framåt, jag får helt enkelt ihop ekvationen att det kommer en framtid av detta. Jag har så svårt att se mig själv i en framtid när jag mår så fruktansvärt dåligt.

Nu har jag berikats med den erfarenheten också!

Samlandet av livserfarenheter fortsätter...

Nu väntar duschen innan det är dags att förbereda lunchbjudningen som ska gå av stapeln här på Högre Höjder. Därefter blir det enormt med concealer och foundation, måste ut i civilationen och ingen ska få se mig så här livlös och blåmig, för hjärtat mår skit och det syns i ögonen. Det finns ingen vilja, inget gnistrande, inget hopp - bara en fruktansvärd sårande smärta... 

Jag har ärligt tappat tron på människan - och när kommer den tron tillbaka?