Elin

26 december 2007 11:57

Du kan sätta ord på dina känslor på ett magiskt vis. Som läsare är det alltid en fröjd att läsa.

Utebadet låter jättemysigt.
Julkram från Elin

Figgelito

26 december 2007 12:11

Äh upp med hakan du där! För en gång skull vann jag över släkten men det tillhör inte vanligheterna eller hur?!

Vilken fantastisk kväll!!!

Helle

26 december 2007 14:01

Sund inställning. du skriver klokt och rättfram!
God fortsättning.

Ingrid

26 december 2007 15:01

Jag förstår så väl hur du känner, med släkten alltså, du får väl vidare utveckla det under nåt av våra kommande samtal. När släkten är inblandad blir det inte alltid som man tänkt sig och nu är det ju så här att den har man inte själv valt.
Vilken underbar kompensation du fick.
Vad skulle du göra utan Figge, det är tur att han finns, det tycker jag.
Kram till Er båda

Miniu svarar

27 december 2007 00:13

Elin; Ja, utebadet var jättemycket.

Figge; Hakan har kommit upp lite, lovar! Ja, kvällens minnen kan ingen någonsin ta i från oss.

Helle; Tack! Försöker vara rättfram och klok, det blir så mycket lättare då!

Ingrid; Vi tar det live! Jo, det är tur Figge finns, vi har varandra och nu när han är på hemmaplan så rår vi om varandra deluxe...

Stina

27 december 2007 09:28

Ja vad ska man säga...släkten ÄR värst!...jag vet det av egen erfarenhet tyvärr. Och jag vet hur det känns att sitta där med besvikelsen över att vissa släktingar inte längre känns så där nära själsligt som de gjort tidigare i livet. Det smärtar mig att du går igenom samma känsloregister som jag själv gjorde i ungefär samma ålder. Det har tagit mig några år till att acceptera att t ex mina mostrar egentligen inte bryr sig om mig på det sätt jag trodde...men blev ändå gränslöst ledsen nu i december när jag åter blev påmind. Jag har helt klart andra personer i mitt liv nu som har tagit deras plats känslomässigt! Vill du vara mina moster Miniu?!...så kan jag vara din!?;0)
Kramen...

Stina

27 december 2007 09:32

Å´du gumman, jag vet att du förstår hur unik din & Figges relation är!...men jag måste bara få säga det igen liksom...ALLA skulle behöva en så´n ödmjuk & stark man vid sin sida! Fortsätt så doktorn!;0)

Stina

27 december 2007 09:41

Jisses va´mycket jag hade att säga nu rå´!;0)...Du tjejen...måtte din älskade mor få sitta kvar i den position hon har i ditt hjärta. Min värsta insikt som vuxen har nämligen varit att MIN egen mamma trillade ner från den pedistal jag hade satt henne på! Å´det var inte HON som slog sig värst i det fallet, kan jag meddela;0) Det var fruktansvärt smärtsamt att inse att hon bara var en människa hon med...men fel och brister. Hon har ju alltid varit min hjältinna med egenskaper som varit i det närmaste ouppnåeliga för oss vanliga dödliga.
Vill med detta bara säga att jag finns där för dig gumman om den dagen kommer att Mammies gloria halkar på sniskan;0)
Bamsekramen...

Malin Z

27 december 2007 17:08

Oj, håller med Stina ovan: Släkten ÄR värst!
och man har inte själv valt dem...

Det jag gång på gång blir så förvånad över är att personer, syskon, med samma bakgrund, uppväxt, uppfostran kan vara såååå olika och ha så olika uppfattning och ha så olika värderingar...