Jag var och godkände lite bloggkommentaren och läste Filurens kommentar och den träffade mig rätt i hjärtat. Funderade och klurade på detta med bloggens vara eller inte vara igen. Klokare blev jag inte. Jag vill fortsätta blogga, det som gör att jag tvekar är den stora avsmak jag känner, äcklad av att någon läser, tolkar och gör big news av det som skrivs. Äcklad är verkligen rätt ord...

Det har gått en vecka, en vecka med alldeles för många stunder av total tomhet. För det är just tomhet jag känner, tomhet blandat med den fruktansvärda besvikelsen som inte har någon botten. Motgångar och stunder där det inte går som man vill, har jag haft många av och det är just av dom som jag hämtar min styrka, det brukar födas styrka ur dessa situationer. Av denna situation har jag inte sett någon styrka ännu, och jag har inte tid eller lust att känna mig mer ledsen.

Idag var det jobbdags igen och hur det kändes kan jag utelämna. Stannade kvar och jobbade undan en hel del, och när jag satt där så insåg jag faktiskt hur oerhört mycket jag gillar mitt jobb.

Nu kommer det bli en tid av distans med stort D. Distans som innebär att jag tänker fokusera på att ta hand om MIG själv, för även jag är människa. Visst, jag är chef, jag har fått utsått en del, kommer säkert att få utstå ännu mer, men även jag är människa och det tror jag många glömmer bort. Det ingår i mitt jobb att bli kritiskt granskad, jag har blivit det, är det och kommer att bli det - och jag tar det gärna om man gör det utifrån min roll som chef, men att gå bakom ryggen på en människa är bland det fulaste man kan göra och det är gjort. Placera en kniv i ryggen på den du går bakom så har du hela min känsla förpackad och klar så här i jultider... Ingen vill uppleva det, men tyvärr finns det inget öppet köp eller bytesrätt på den känslan, så du får leva med den... och jag lever med den.

Väl hemma på Högre Höjder så åkte håret upp i en tofs och jag blev mitt privata jag, så underbart skönt. Tände upp alla ljus, tog en TREO och satte på lite skön musik. Älskar mitt hem, här får jag ro!

Om det någonsin kommer födas styrka ur detta så kommer förlossningen att ske i min soffa, under min pläd...

TACK för alla kommentarer, telefonsamtal, mail och sms. Ingen nämnd - ingen glömd!

Bloggandet ska få ligga på is ett tag. Hoppar bara in och säger att jag lever, jag har som avsikt att komma tillbaka, men bara framtiden vet när.

Gårdagen tillbringades hemma och det blev några samtal med kollegor och chefer, och jag saknar ord. Avstånden känns, men att ett samtal med en kollega 70 mil bort känns så nära, jag kunde riktigt känna värmen.

Jag har lovat alla och mig själv att vara "fit for fight" till veckan igen. Får panik av bara tanken. VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE, VILL FÖR FAAAAN INTE ALLS! Jag brukar lyssna på min magkänsla, men jag tror dessvärre inte att jag kan göra det denna gång, det knyter sig i magen när jag tänker på att jag förväntas vara redo till veckan igen.

Det finns en person som sagt något mycket personligt till mig denna hösten, som jag haft lite svårt att förstå om jag ska vara ärlig, men nu förstår jag, först nu förstår jag hur man faktiskt mår när man känner sig så här. Jag förstår att den personen inte vill, inte kan, inte orkar och inte vet när orken kommer tillbaka... Jag har full förståelse för att det just nu. Jag vill heller ingenting annat än att vara ensam med mig själv just nu. Ensam med mig och mina tankar, tankar som gör så förbannat jävla ont. Kanske är felet att jag blickar framåt, jag får helt enkelt ihop ekvationen att det kommer en framtid av detta. Jag har så svårt att se mig själv i en framtid när jag mår så fruktansvärt dåligt.

Nu har jag berikats med den erfarenheten också!

Samlandet av livserfarenheter fortsätter...

Nu väntar duschen innan det är dags att förbereda lunchbjudningen som ska gå av stapeln här på Högre Höjder. Därefter blir det enormt med concealer och foundation, måste ut i civilationen och ingen ska få se mig så här livlös och blåmig, för hjärtat mår skit och det syns i ögonen. Det finns ingen vilja, inget gnistrande, inget hopp - bara en fruktansvärd sårande smärta... 

Jag har ärligt tappat tron på människan - och när kommer den tron tillbaka?