Medan mitt långkok står på spisen och puttrar så tänkte jag ta och blogga om detta kramande som pågår i parti och minut...

Detta med kramar är ett ämne jag oftar reflekterar till... och idag på jobbet kom det upp till diskussion, vi har ganska härliga diskussioner på jobbet numera! Tror det beror på att vi jobbar mycket med människor som själva befinner sig i förändring, och det ställer stora krav på oss. Nu är jag undantaget där, eftersom jag på sin höjd får möta deltagarna i korridoren och får öva på mitt kallpratande. Terapeutandet överlämnar jag åt andra - som kan det bättre än mig!

På lunchen gick jag iväg och köpte en blomma till en av coacherna som gjorde ett kanonjobb igår, och sådant ska man som chef visa uppskattning för. Ord är också uppskattning, och eftersom jag inte är känd för den som ger beröm i parti och minut, så brukar muntligt beröm duga långt om man känner till min ledarstil - men nu var en blomma på sin plats!

Köpte en blomma och överlämnar den till en av coacherna, som blir väldigt chockad men väldigt väldigt glad. Vi kramas och kramen är verkligen innerlig och varm, jag riktigt känner hur glad hon var. Det är fullt med deltagare i lunchrummet där hon får blomman. Hon håller kvar armen runt mig och stryker mig på ansiktet, och så där står vi kvar, med armarna om varandra. Så äkta och så innerligt. I fredags när jag gick hem så ville hon ge mig en helgkram. Jag är noga med att önska alla en trevlig helg och se till att allt är utrett och klart innan jag gör helg, men nu skulle det alltså kramas...

Idag pratade vi om detta kramande, och det är riktigt intressant. Speciellt för en sådan person som mig som har integritet som heter duga. Det handlar inte om att jag är rädd att visa känslor, för jag kramas gärna med nära och kära, även om det säkert finns några kära som har reagerat på mitt sätt att kramas i början av en relation... men det är en annan historia!

Jag avslutar inte varje sms med kram

Jag avslutar inte varje samtal med kram

Jag avslutar inte varje avsked med kram

Jag inleder inte varje möte med en kram eller gruppkram

... och i och med det känner jag mig ganska unik, för det kramas till höger och vänster i samhället idag. Kramar slängs i väg utan egentlig innebörd, och saker utan innebörd är inte "my cup of tea"...

Däremot får många av mina nära och kära kramar i sms, samtal och möten, men det är innerligt menade kramar, det är äkta.

Idag när det var kramkalas på jobbet, så var det äkta, det var önskat och det var riktig kvalitet...

Det handlar alltså om kvantitet v/s kvalitet - och återigen vinner kvalitet i denna duell när det gäller mig!

 

Figgelito

5 september 2007 17:41

Men finns det något vackrare än integritet? Just det! Och när man äntligen får en kram från dig, då har man jobbat bra, då är man unik. Det är äkta vilket allt är med dig.

Långkok igen - har du gått och blitt galen kvinna?

 

M

5 september 2007 19:00

Och jag håller med. Jag kramas inte med folk som inte tillhör min vänskapskrets, okända göre sig icke besvär. Jag kan till och med tycka att kramar är obehagligt och "för närgånget" om det är folk jag inte känner.
Pure feelings, pure Malin liksom, precis som du ;)

 

Miniu svarar

5 september 2007 20:34

Figge; jag har inte blivit galen, däremot var det köttfärssås på menyn idag, och jag tror bestämt att det är någon på Norrliden på den tiden det begav sig, som introducerade mig till att köttfärssås ska kokas länge och väl... så ja, det är förklaringen.

Och med kramen - du har rätt, kramas fröken så har man gjort sig förtjänt av en kram!

 

Malin

5 september 2007 23:04

Så sant, så sant! Man känner direkt om en kram är "äkta".
Kul att läsa om dina tankar runt din roll som chef/ledare. Är själv relativt ny i den rollen och har många funderingar runt den och är inte säker på att jag har "hittat" mig själv där än.

 

Stina

6 september 2007 07:19

Håller med! Kramar ska kännas lååååångt in i själen, annars kan det va´! Jag och en kompis brukar kalla sånna där ytliga kramar för "Gif-kramar" då det inom en viss åldersgrupp fotbollsspelare här i stan ska kramas och kindpussas ideligen. (det är alltså mammorna till de aktiva som håller på med detta trams varje gång de möts, skiljs eller bara är "klubben för inbördes beundran") Får man ingen kram, så ÄR man typ ingen.
Men jag kramas bara med dom jag vill ja´! Så de så!

 

Helene

6 september 2007 11:51

Dina kramar är såå goa, och när man får en så vet man att man förmodligen förtjänar den.och jag instämmer, kramar hit å dit är lite jobbiga, man blir som en pinne alldeles stel å konstig, men man vänjer sig. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...