När jag fjolårets chefsutbildning gick av stapeln inledde en av föreläsarna med att säga " från och med den dag ni blir chef har ni inte längre arbetskompisar, ni har arbetskollegor"

Det ligger mer sanning bakom det uttrycket än jag någonsin kommer förstå.

Just nu jobbar jag extremt mycket med mitt ledarskap, och det är ju först när man prövas som man utvecklas. Fick en bloggkommentar här om dagen från en tjej som hittat hit och tycker det var trevligt att läsa om mina reflektioner kring ledarskapet eftersom hon inte riktigt hittat rätt ännu.

Jag tror att det är väldigt viktigt att man är kritisk i sitt ledarskap, för det är just då det utvecklas. Att som ledare sitta och vara nöjd leder inte till utveckling, varken för mig själv eller gruppen.

Ledare v/s chef är något som jag tycker diskuteras allt för sällan. Chef är något man är anställd för att vara, ledare är något man är, oavsett om man är chef eller inte... sug på den karamellen ni, själv älskar jag den beskrivningen!

Ytterligare något jag lärt mig under min krokiga men utvecklande resa är vikten av att kunna lämna ledarrollen på jobbet eller där den hör hemma. Här är man ju väldigt olika som individer, om man har behov av att leda hemma eller inte. Jag gillar att leda, jag trivs med mig själv i rollen som ledare, men har under årets lopp insett att det inte gäller i mina privata relationer, där överlämnar jag gärna ledarskapet till någon annan.

Det har tagit mig några år att hitta mig själv i just det, och det har inte varit lätt, men det är så skönt att kunna strunta i att leda i en privat relation. Att ha så tydliga skillda roller och behov har gjort att jag många gånger behövt ompröva mina känslor för det egentliga ledarskapet, men det är också genom den prövningen jag kommit fram till att jag vill bli ledd i en privat relation, utan att för den sakens skull lägga mig platt - för så mycket  självkänsla finns det att jag aldrig skulle göra något som inte känns bra för mig - oavsett hur mycket och starkt ledarskap som utövas!

Nu är det snart dags för mig att avrunda denna intensiva arbetsvecka, lämna allt åt måndagens återkomst. Jag och Anneli ska som sedvanligt träna innan vi slår på den inte allt för sedvanliga släkttrumman ikväll.

Så... nu åker snart håret upp i en toffs, vilket också är ett tecken på att vara privat, utan några som helst behov av att leda!

Det måste vara ett tecken... andra fågeln denna vecka som jag räddar. Denna lilla parvel befann sig också han på Köpmangatan och jag höll på att krossa honom eftersom han bara satt på trottoaren, och där ska man ju gå...

Anette och jag tittade på varandra, jag något mer panikslagen än vanligt, och Anette lyfter helt sonika upp det lilla livet och vi marscherar bort till en gräsplätt där han får pusta ut.

När jag samlat mod och klappat honom, frågar jag Anette om jag törs hålla i honom, och hon svarar coach som hon är, klart att du törs det.

Jag får det lilla livet i min hand, en liiiiiiten årsunge även det. Nu ser vi att han börjar kvickna till och jag uttrycker lite oroligt till Anette att han börjar röra på sig lite i mina händer, så Anette knäpper bildbeviset.

... och så händer det plötsligt - han rör på sig - och jag skriker ut över hela Esplanaden. Skriket var inte nådigt sa Anette, lät minst som att jag höll på att bli våldtagen i parken klockan 11 en fredag förmiddag med solen skinande. Några blickar och helt plötsligt har jag skrikit så mycket och så starkt så att jag skriker liv i honom, inte ur honom - för han flyger i väg till Anette och klamrar sig fast i hennes kofta innan han lämnar oss!

Dessa små vildfågelsungar försöker verkligen att säga mig något - nu vill jag vet vad!

... ramlar det in ett SMS från Helene:

"Å herrejävlar ni täcker ju halva sidan, fin bild"

Japp, ett härligt uppvaknande... och brist på annonsplatser i Sundsvalls Tidning tydligen för jag och Anette var utplacerade över ett UPPSLAG!

Inte illa!

Nu ska vi bara ro det här i hamn också...

Jag känner press...

Jag känner mig utmanad...

Jag känner mig peppad...

Jag känner mig stressad...

Jag känner mig upplagd för fight...

... men det är också då jag jobbar och presterar som allra bäst!

Nu kör vi!