Nyss hemkommen från en kväll hos mamma. Behövde få ligga nära henne och få prata om livets glädjeämnen. Tog en rejäl promenad till henne efter jobbet, drog av mig kläderna, lagade lite mat, och upp med håret (mitt nya tecken för att vara privat och ej i tjänsten) och på med walkingkläderna. En dryg timme med iPoden gjorde susen innan jag entrade barndomshemmet.

Våra butiksdeltagare har just nu ett ämne som heter Personlig utveckling. Vi har en underbar konsult inne som leder dessa små träffar eller vad vi ska kalla det. En person som på så många sätt lämnat avtryck hos mig och påverkat hela mitt liv. Jag har nog henne att tacka för att mitt liv ser ut som det gör just nu.

Bara hennes närvaro i våra lokaler sprider ett lugn och ett välbehag.

Hon var med på introduktionen förra veckan och jag har en klassisk presentationsövning som jag alltid brukar ha. Jag delar upp livet i tre delar, en dåtid, nutid och en framtid. Med några lätta illustrationer får var och en beskriva sina tre tårtbitar och berätta lite kring det, inklusive oss själva.

Vi gick laget runt och det är alltid lika skönt att höra 20 åringarnas drömmar om livet, viljan och önskan om att flytta hemifrån. Vissa svar var ju mer genomtänka än andra kan jag ju erkänna...

 Så står vi där och vår konsult kommer in och deltar och berättar om hennes inslag Personlig Utveckling, hon ställer sig därframme och berättar helt sonika om sig själv och hennes drömmar och framtid; och säger att hon är gammal nu, och fördelen med det är att man kan "leva sina drömmar". Vid det laget har jag placerat mig på en stol längst bak i klassrummet och tårarna trillar på min kind... så otroligt vackert... att kunna leva sina drömmar, visst låter det underbart? 

Ikväll sätter det igång då!

Nu bänkar inte jag mig framför tv´n för att se en massa småfolk skämma ut sig, jag sitter där av en helt annan anledning - Swartling him self!

Sedan första gången jag såg honom har jag allt fått samma känsla, vilken härlig man! Och såååå många gånger folk höjt på ögonbrynen när jag säger att jag verkligen tycker att han har "det". OCh såååå många gånger jag fått försvara hur jag kan tycka att han har det lilla extra.

Visst, han kanske är obekväm ibland, men sanningen är obekväm, och det tror jag är någonting vi alla måste lära oss att ta, oavsett om vi gillar det eller inte!

 Det fick lov att bli dagens lilla predikan från fröken.