Och så här känns det just här och nu...

I morse fick concealern jobba extra hårt, under ögonen. Somnade med tårar igår kväll, vaknade med dom imorse också, och när mamma ringde och önskade mig en god morgon, brände tårjävlarna bakom ögonlocken igen...

På den korta vägen till jobbet hann ögonen tåras tre förbannade gånger.

Det här är inte jag!

För vem gör jag det här?

Jag riktigt hörde mammas oro i morse, hur lite hon vill att jag ska behövas utsättas för den här förbannade situationen, men hon kan inget göra. Jag ville verkligen inte oroa henne, men när hon ringde igår kväll brast allt som kan brista och det blev blött på Högre Höjder.Livet prövar mig, och jag måste verkligen ta mig igenom den här situationen. Men gudarna ska veta att det kommer ut en ännu starkare tjej på andra sidan. Hur stark kan man bli? Finns det någon gräns?

Jag trodde det skulle bli "a pice of cake" att klara detta, men det här är ett förbannat helvete där hopp och förtvivlan blandas med mina hjärnspöken, och idag var och är det värre än någonsin...

Tanken på en halv semesterdag är riktigt nära... får se hur det känns efter lunch, för att gråta på jobbet är inte riktigt min grej, men nu känner jag hur tårarna bränner igen... och den känslan gör ont, riktigt förbannat jävla skitont!