Kalla mig rabiat, rättvisekämpe, obstinat, bångstyrig eller vad ni vill, men idag sa jag någonting som tydligen bet rätt rejält men som vanligt står jag för varenda ord.

"Allt för många är desperata i detta samhälle" och nog är det så. Detta känns aktuellt för mig på många olika sätt. Dels ser jag folk i min omgivning, både privat och yrkesmässigt (japp, många relationsproblem vi har att göra med på jobbet) som stannar kvar i relationer som dom inte alls mår bra av, eller ännu värre, går in i relationer i ren desperation. Dels har jag erfarenhet av det också, hur präktig och hur ordentlig jag än är, så gjorde jag ett ordentligt felsteg i sommar, trodde jag mött kärleken men min kropp skrek tydligen efter en kropp - ingenting annat! Nej, skrek gjorde den inte, men den uppskattade en kropp, så kanske jag ska säga. Men att säga att jag mötte kärleken är att ta i, kommer aldrig säga nämna kärleken när jag pratar om det som skedde.

Min absoluta uppfattning när det gäller kärlek och relationer är att det är stakt kopplat till självkänsla. Att känna sig själv är en förutsättning för att kunna utveckla sin självkänsla. Man måste tycka om sig själv för att kunna tycka om någon annan, och kunna dela med sitt hjärta till någon annan.

Jag tycker mig se väldigt många som helt desperat hoppar in i en relation för att man är kär i kärleken istället för i personen i fråga. Jag kallar det att vara desperat. Och som Anneli sa idag vid middagsbordet; "då är det bättre man köper en barbara - en pippdocka" och jag kan inte annat än att hålla med. Det är så beklämmande att se folk som inte delar några som helst värderingar eller grundstenar, men ändå väljer att leva tillsammans i tron om att det kommer att fungera. Hur blind får man vara? Älskar man sig själv om då?  Kan man kliva upp varje morgon och se sig i spegeln och försvara det liv man lever? Kan man då dela det mest intima som finns att dela med någon, utan att känna sig äcklad? Jag hävdar i allafall bestämt att det är just då man är i kär i kärleken...

Kan man leva i en relation utan att dela värderingar?

Kan man leva i en relation utan att dela några gemensamma intressen?

Kan man leva i en relation där man har olika livsåskådningar?

 Jag syftar inte på One Night Stands eller KnullKompisar, för där är just syftet att inte blanda in känslor, där är det bara kropp som gäller!

Kalla mig fröken präktig eller vad ni vill, jag är van! ... men vad är det med folket som ger upp och blir desperata?

Är det så tråkigt visa respekt för sig själv genom att inte vara desperat?

Idag återupptog jag och Anneli våra stavgångsturer på Högre Höjder och Ryggis.

Klockan 14 var det inga brandmän, inga hunkar eller annat skoj att titta på. Hela PRO var nog där, så jag och Anneli drog ner medelåldern rätt rejält, men skönt var det, för allt utom min vad. Fråga mig inte varför jag bestämt mig för en powerwalk med stavar dessutom när jag har känningar i vaden som det hände något med i fredags.

Nu när klockan är kväll så gör det mer ont än någonsin och jag kan nog räkna bort morgondagens pulsträning om det inte sker under i natt.

Efter stavgången så blev det dags för släkttrumman att slå ett slag, med buller och bång och jag ser att Anneli bloggat om det på sin blogg, och jag kan inte annat än att hålla med. Dock har nog jag och Anneli lite olika sätt att se på det som hände och det som sker. Jag blir så in i helvete förbannad på att det är fult att säga vad man tycker, att vara annorlunda och stå för sina osikter. På inget sätt är jag oförskämd eller otrevlig, men jag är mig själv och har mina åsikter och det känns i luften hur obekvämt det är att ha någon som mig runt släktbordet.

Hatar denna förbannade falskhet, och det är få saker jag hatar, mycket jag ogillar, men just denna falskhet hatar jag... och idag fick det mig att gå från barndomshemmet mycket tidigare än planerat och hem till mig.

Trist slut men bäst för alla... och hjärtat gör lite ont för blod är tjockare än vatten...