Jag har bestämt mig för att göra det igen, sätta mig i det främsta rummet. Så bör det ju egentligen alltid vara, men den senaste tiden kan man väl säga att jag tagit alldeles för stor hänsyn till andras behov före mitt. Men nu, efter timmar av tårar, timmar av grubblerier och funderingar har jag bestämt att det är jag, mina känslor, mitt mående och mitt hjärta som ska komma i första hand.

Att ha kommit till den insikten ikväll känns väldigt skönt, samtidigt som det är en sorg att det över. Men om jag inte mår bra av det, så ska jag inte heller utsätta mig för det, det borde vara en självklarhet, och nu blev det det även för mig...

Blandade känslor jag går till sängs med ikväll...

... saknad

... längtan

... frustration

... maktlöshet

men framför allt och störst av allt är känslan av:

... besvikelse

Mitt liv är just nu väldigt svart och vitt, gråskalorna lyser med sin frånvaro.

Efter en natt som lämnar mycket att önska ringde väckarklockan 6.30, upp och in i duschen. Satte igång verksamheten på jobbet och sedan tog jag en halv semesterdag. Åkte hem till Stina som väntade med öppna armar och alla ord är överflödiga. Hon fick mig att se på mitt problem med andra infallsvinklar och när jag åkte därifrån efter några timmar, med lunch i magen, så kändes luften lite lättare att andas, det kändes inte svart eller vitt längre. Fick med mig massor av filmer som jag ska se nu när vaden ska ligga i högläge och jag ska vila...

Tack för att du finns Stina!

Passade på att putsa fönstren i köket och sätta upp nya köksgardiner, svarta och vita. Hämtade min tröja, den blev svart! Otippat? 

Köket ser anständigt ut nu, och helgens tjejmiddag ska börjas förberedas...

En massa tankar i mitt huvud och det mest frustrerande är att jag inte kan träna, inte promenera eller gymma... en ovanlig situation, men som vanligt är det väl väldigt berikande.

Nu ska jag åka och hälsa på mamma, ikväll ska hon få vara mamma och bara finnas till för hennes dotter som önskar hon var 5 år... 

Halv fyra och fröken är vaken. Jag vet anledningen, och vetskapen att en sådan grej får mig att vara sömnlös gör mig inte bättre till mods.

Jag är rädd... jag tror jag åkt dit på det som aldrig skulle få ske igen.

Jag är svag... orkar inte vara stark längre - jag är också bara människa.

Jag är kall... det finns inga känslor kvar, och tur är väl det.

Jag är sårbar...varför ska inte mina känslor räknas in i leken?

Tar en TREO och hoppar ner i sängen igen, och hoppas att det torkat upp lite därnere...