Sitter här på Högre Höjder, nyss hemkommen från en jättehärlig dag som avrundades med ett restaurangbesök på Saffran och sedan blev det bio. En riktigt skön lördagskväll. Nu slappar jag med en Martini innan det blir sängen som ska få chefa.

När vi gick från Saffran så kom det ett helt killgäng på säkert 20 personer och apkalas... säkerligen påväg till Aveny. Inser att vi kommer att hamna bredvid dom på väg till bion, så rent reflexmässigt lägger jag då på en högre växel, spänner mig, tittar i backen och gör allt för att komma därifrån snabbt, riktigt snabbt. Trots mina försök till att bara vilja försvinna och absolut inte få någon som helst kontakt med det manliga könet, så misslyckades det. En som hejar, jag tittar ner i backen och inom mig skriker hela jag "rööööör mig inte, prata inte med mig, låt mig vara"

Det hände förra veckan på parkeringen på jobbet också, men då var det en mer sofistikerad raggningsreplik som fick ett rappt, vänligt men bestämt svar, med betoning på bestämt.

Hela denna vecka har det varit lite roliga incidenter, för att nå sin kulmen med kvällens gentlemän.

Vad är det som gör att det flockas män kring mig nu när jag absolut inte vill?

Vad är det jag utsöndrar?

En väldigt ytlig lördagsnattsreflektion från en inte fullt lika ytlig Miniu...

Slog upp mina gröna imorse, strax efter klockan 10. På en gång när de gröna öppnades kände jag denna förbannade maktlöshet som inkräktat mitt liv sedan några veckor. Blinkade några gånger, kände efter hur mysigt jag låg i sängen, hur gott jag sovit, hur trevligt jag haft igår och hur fint jag har det, ändå fanns maktlösheten kvar.

Jag, om någon, borde verkligen veta att livet blir vad man gör det till. Jag bör inte känna någon som helst maktlöshet, jag bör känna att jag kan påverka allt som jag låter hända i mitt.

Jag har vänner som verkligen bryr sig om mig, vänner som stöttar och peppar när jag behöver, som kommer med överlevnadskit när allt rasat samman, vänner som vet när det är dags för en afterwork mitt i veckan, vänner som vet när det är dags för en tjejsnacksstund i hemmet eller runt motionsspåret. Igår kom Figge och verkligen gjorde en vänskapsinsats a´la Deluxe. Jag fattar inte hur du pallade det igår Figge, sitta bredvid mig, äta ost och dricka vin, torka tårarna samtidigt som du har känslor kvar för mig. Jag vet vad du helst av allt skulle vilja, men av respekt för mig och mina känslor gjorde du det finaste du kunde göra, det kallas vänskap det!

Jag har ett bra jobb, visst tvekar jag ibland när jag känner att dagens arbetstimmar inte räcker till, eller när jag känner att jag inte räcker till i ledarskapet.

Jag har en familj som finns där för mig. En mamma som skulle gå genom eld för min skull, som gör allt för att det ska bli så bra det kan för mig. Tack mammie för att du finns, och har gett mig förutsättningarna för att kunna skapa mitt egna liv.

Jag har en kropp som är frisk, en stark kropp som mår bra och som jag underhåller. Jag har en kropp som väldigt tydligt ger mig varningssignaler när livet snurrar lite för snabbt - tack!

Jag har den ekonomiska möjligeten att till största del att leva det liv jag vill leva. Att åka på solsemester när vintern härjar som värst här, att kunna gå på restaurang när vi vill det, att kunna klippa mig när jag vill, gå på massage när jag vill, köpa de kläder och skor jag vill. Jag har möjlighet att utrusta livet med små guldkanter som kallas vardagslyx.

Jag har ett liv jag trivs med, ett liv jag kämpat med att bygga upp, ett liv många skulle vilja leva...

... så jag kanske ska sluta känna mig så där maktlös och istället börja leva att det liv jag har?

Jag har ingen båt...

Jag har ingen cab...

Jag har ingen sommarstuga på Skatan...

Jag har ingen Kitchen Aid mixer...

... men jag har mitt liv, ett liv som jag gillar allt som oftast!

( och by the way så känns inte allt detta materiella så ouppnåeligt heller, skam den som ger sig... och jag ger mig inte i första taget! )

Kanske märks det att jag just nu jobbar med min personliga utveckling. En investering i sig själv och rekommenderas skarpt till alla och en var, och inte vara någon åtgärd när livet visar sig från sämsta sida.

Det heter just utveckling och jag hoppas att den maktlöshet jag känner nu är ett tecken på att det är utveckling som sker, och att maktlösheten lämnar mig, försvinner och aldrig mer kommer tillbaka - aldrig mer...