När jag fjolårets chefsutbildning gick av stapeln inledde en av föreläsarna med att säga " från och med den dag ni blir chef har ni inte längre arbetskompisar, ni har arbetskollegor"

Det ligger mer sanning bakom det uttrycket än jag någonsin kommer förstå.

Just nu jobbar jag extremt mycket med mitt ledarskap, och det är ju först när man prövas som man utvecklas. Fick en bloggkommentar här om dagen från en tjej som hittat hit och tycker det var trevligt att läsa om mina reflektioner kring ledarskapet eftersom hon inte riktigt hittat rätt ännu.

Jag tror att det är väldigt viktigt att man är kritisk i sitt ledarskap, för det är just då det utvecklas. Att som ledare sitta och vara nöjd leder inte till utveckling, varken för mig själv eller gruppen.

Ledare v/s chef är något som jag tycker diskuteras allt för sällan. Chef är något man är anställd för att vara, ledare är något man är, oavsett om man är chef eller inte... sug på den karamellen ni, själv älskar jag den beskrivningen!

Ytterligare något jag lärt mig under min krokiga men utvecklande resa är vikten av att kunna lämna ledarrollen på jobbet eller där den hör hemma. Här är man ju väldigt olika som individer, om man har behov av att leda hemma eller inte. Jag gillar att leda, jag trivs med mig själv i rollen som ledare, men har under årets lopp insett att det inte gäller i mina privata relationer, där överlämnar jag gärna ledarskapet till någon annan.

Det har tagit mig några år att hitta mig själv i just det, och det har inte varit lätt, men det är så skönt att kunna strunta i att leda i en privat relation. Att ha så tydliga skillda roller och behov har gjort att jag många gånger behövt ompröva mina känslor för det egentliga ledarskapet, men det är också genom den prövningen jag kommit fram till att jag vill bli ledd i en privat relation, utan att för den sakens skull lägga mig platt - för så mycket  självkänsla finns det att jag aldrig skulle göra något som inte känns bra för mig - oavsett hur mycket och starkt ledarskap som utövas!

Nu är det snart dags för mig att avrunda denna intensiva arbetsvecka, lämna allt åt måndagens återkomst. Jag och Anneli ska som sedvanligt träna innan vi slår på den inte allt för sedvanliga släkttrumman ikväll.

Så... nu åker snart håret upp i en toffs, vilket också är ett tecken på att vara privat, utan några som helst behov av att leda!

 

Malin, som inte har hittat rätt riktigt än :-)

7 september 2007 15:32

Du skriver så mycket bra saker!
Jag vill hela tiden utvecklas. Hoppas aldrig jag sätter mig ner och tror jag är fullärd på något sätt - varken som ledare eller i någon annan roll, tex mamma.
Sätter sällan högsta betyg på saker och ting - risken är att man sätter sig tillbaka och är nöjd en för lång stund då. Man hittar nästan alltid något att "slipa" lite på.
Ledare hemma? Hmmm, är nog jag mestadels.

 

Sten

7 september 2007 21:57

Du får vara med om mycket när du är ute på stan... starkt det där med fågeln du och Anneli hittade tycker jag... jag har förresten en liknande upplevelse, men jag orkar knappt tänka på den... en annan vän till mig hade en burfågel och för många år sedan när jag var och hälsade på henne (hon själv var inte hemma förresten) såg jag att den satt fast mellan pinnarna i buren. Jag tog försiktigt loss den, men då var den så omtöcknad att den inte orkade flyga. Så jag lade den på botten av buren och väntade på att M skulle komma hem. Hon dröjde, och till slut var jag tvungen att fara hem till mig. Och när jag gick så låg den lilla fågeln kvar på botten av buren. Jag tror inte den klarade sig... :-/

 

Figgelito

7 september 2007 22:05

Mycket klokt inlägg. Jag vet att du har det kämpigt på jobbet just nu, men jag vet också din kapacitet i ditt ledarskap. Att du grejar detta har jag aldrig tvekat över även om du själv funderar kring det, men det är ett sunt tecken anser jag.

Har du fått så långt hår att det är toffs nu, då får man se upp när man kommer till Sundsvall då. Dig i toffs = fröken som inte vill bossa?

Hörs!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...