I morse fick concealern jobba extra hårt, under ögonen. Somnade med tårar igår kväll, vaknade med dom imorse också, och när mamma ringde och önskade mig en god morgon, brände tårjävlarna bakom ögonlocken igen...

På den korta vägen till jobbet hann ögonen tåras tre förbannade gånger.

Det här är inte jag!

För vem gör jag det här?

Jag riktigt hörde mammas oro i morse, hur lite hon vill att jag ska behövas utsättas för den här förbannade situationen, men hon kan inget göra. Jag ville verkligen inte oroa henne, men när hon ringde igår kväll brast allt som kan brista och det blev blött på Högre Höjder.Livet prövar mig, och jag måste verkligen ta mig igenom den här situationen. Men gudarna ska veta att det kommer ut en ännu starkare tjej på andra sidan. Hur stark kan man bli? Finns det någon gräns?

Jag trodde det skulle bli "a pice of cake" att klara detta, men det här är ett förbannat helvete där hopp och förtvivlan blandas med mina hjärnspöken, och idag var och är det värre än någonsin...

Tanken på en halv semesterdag är riktigt nära... får se hur det känns efter lunch, för att gråta på jobbet är inte riktigt min grej, men nu känner jag hur tårarna bränner igen... och den känslan gör ont, riktigt förbannat jävla skitont!

 

Sten

12 september 2007 12:06

Läser och förstår... har egen erfarenhet av brännande tårar, hur de bränner bakom ögonlocken. Så om jag får så skickar jag lång varm försiktig ork- och stöttningskram till dig nu.

*Väntar på att en _ännu_ starkare miniu kommer ut på andra sidan*.

Din tid kommer. Jag lovar.

 

Helene

12 september 2007 12:52

jag hoppas du kan få någon form av lugn snart, tror det tär mer på dig än du erkännt, att tiden du gett är lite ofrivillig, att vänta är inte din grej,att du erbjudit den av omtanke är snällt,men något tillbaka vore ju inte fel, något litet något obetydligt men av värde för DIG!!!

 

Ingrid

12 september 2007 12:55

Jag förstår, har även jag erfarenhet av detta, tänker på dig och sänder mina varma tankar.
Du klarar det även om vägen är besvärlig.
Kramis

 

Figgelito pratar allvar

12 september 2007 13:15

VAD I HELA JÄVLA HELVETE TJEJEN!
Inga fler motgångar nu, du förtjänar det bästa nu.
Allt du gör - gör du för dig själv och det vet du innerst inne också, för det bor ett litet men naggande gott "bra ego" hos dig, ta vara på det just nu.
Och ikväll är det du som svarar i telefonen, vägrar höra en upptaget ton eller ett mobilsvar med din ljuva stämma som jag tror just nu inte alls är lika ljuv.

Även om du och jag är historia så bryr jag mig väldigt om att livet blir rätt för dig och jag är övertygad om att det kommer att bli så.
Kanske inte nu, kanske inte imorgon men snart kommer livet att visa sig från sin rätta sida igen. Till dess, keep fighting!

You´re strong, more than ever...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...