Idag den 17 september är det inte bara ett år sedan vi vaknade upp och fick en ny regering utan också 75 år sedan mormor föddes!

För tre fyra år sedan trodde vi väl aldrig att vi skulle få uppleva denna dag, den dag mormor fyller 75 år!

Det var ett chockbesked, en vanlig förkylning som helt plötsligt handlade om liv och död - blodcancer. Ett besked som nog för alltid ändrat min inställning till livet, och viljan och förmågan att leva varje dag som om det vore den sista.

Det var cellgiftsbehandlingar, det var provtagningar, det var komplikationer, det var sjukhusdagar och sjukhusnätter. Detta var en period då jag själv var sjukskriven och det var en självklarhet att jag fick sitta bredvid vid de flesta cellgiftsbehandlingarna, följa med och ta blodprover, hämta ut mediciner.

Sjukhusmiljön tillhör inte min favoritmiljö, men under den tiden fick jag verkligen jobba med min rädsla, och jag insåg framförallt vårdpersonalens brinnande engagemang för patienten. Avdelning 2 blev en lugn oas där jag fick sitta och fundera över livet, medans mormor fick sina cellgifter. Många patienter var unga, i min egen ålder, och de flesta hade leukemi, en av de värsta cancersorter man kan ha. Det var en tung tid, men återigen en tid jag lite kaxigt måste säga att jag inte vill vara utan.

Det blev biverkningar och komplikationer, och det blev bältros, och det innebar isolering. Det blev infektionskliniken och det blev action eftersom jag varit med mormor då viruset bröt ut. Viruset bröt ut på mindre än en timme. Livsfarligt att vara gravid och få sådant virus. Fastän jag visste att jag inte var gravid, så gjordes det grundliga undersökningar av blodet, inget vanligt graviditetstest här inte. Aldrig någonsin har dessa 30 minuter som personalen lovade att det skulle ta om de märkte rören med AKUT, varit så långa.

Ikväll ska mormor firas. En mormor som låtit livet vinna!

En mormor som inte alltid drar jämt med sitt äldsta barnbarn, men det bjuder jag på...

 

Sten

17 september 2007 10:57

Marre... vilken fin bild... och så fint du skrev... jag blev alldeles rörd av din berättelse...

Jag hoppas massor att ni har en riktigt fin dag tillsammans och att ni... du... hmm... nä nu tog orden slut... *rörd till tusen*...

 

Ingrid

17 september 2007 11:02

Ha en underbar födelsedag tillsammans med din älskade Momme, hon förtjänar det och vad är det som säger att man alltid måste vara överns till 100%. Det är väl det som är charmen med livet.Kramis

 

Helene

17 september 2007 11:28

hon är för gullig, haft möjligheten å träffa hene, kraftfull kvinna i liten förpackning!! :)

 

Figgelito

17 september 2007 11:40

Vackert skrivet som vanligt!

Så det var du som får våra akutprover att skjuta i höjden kostnadsmässigt?!

 

Ingrid

17 september 2007 12:24

Lite mera rufs vill vi se, lite mera bus, det tror jag att du behöver.
Kramis

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...