Det hörs skratt från personalrummet, alla sitter samlade och har en trevlig stund, utom jag. När jag kommer in tvärtystnar det...

Det piper i allas mobiler, roliga sms:skämt går runt till alla, utom till mig...

Det ringer, i Högra Handens telefon, en fråga som borde gått till mig, HH frågar mig om svaret, och meddelar vackert tillbaka, jag verkar bitas idag...

Skojsiga e-mail går runt... utom till mig. Högra Handen vidarebefordrar det hon tycker är bra till mig, men jag är ju inte dummare än att jag ser att jag faktiskt inte var med på maillistan...

Idag gör det lite ont i mitt lilla mjuka hjärta...

Jag funderar kring det...

Är jag svag då?

... eller är det just då jag funderar som jag är på väg att utvecklas i mitt ledarskap?

 

Figgelito

26 september 2007 20:11

En mjuk brud i tuff förpackning, får bli min kommentar till dig ikväll.

 

Ingrid

26 september 2007 21:01

Kom ihåg Fredriks ord 1:a dagen på vår Ledarskapsutbildning, då tror jag att du har svaret på din fråga. Vi ses på måndag, en dag jag ser fram emot
Kramis

 

Sten

26 september 2007 21:31

Jag har läst på din blogg men inte orkat svara, eller riktigt vetat vad jag ska svara (jag jobbar en massa med mina egna inre grejer för närvarande)... men jag funderar mycket på dig, hur du har det, vad som händer i ditt inre där uppe på Högre höjder... kram & ha det så gott.

 

Stina

26 september 2007 21:44

Nä´rå´gumman, du är inte svag...bara mänsklig! Klart att det känns i hjärtat när man hålls utanför!!! Just DET ämnet kan vi ventilera på nästa promenad, nu när vadskrället har läkt!;0)
Extra kännbart blir det när man är jämngammal eller yngre än sina kollegor, skulle jag tro iallafall...för du är ju inte "bara" chef - du är ju en tjej i dina bästa år också! Å´du, tuffa till dig och säg lite skämtsamt att det skulle vara skoj att få vara med å leka...om det nu är det du vill!? Å´andra sidan kan det kanske vara bra och ibland nödvändigt att ha lite distans...ja´inte vet jag! Men inge konstigt att det känns i hjärteroten...inge konstigt alls!
Kramen...

 

Madde

26 september 2007 22:26

Tufft, ingen är hårdare än sten. Ta hand om dig.

http://www.vaccan.bloggagratis.se

 

Helene

27 september 2007 09:21

Nejmen det var ju våran regionchef som gjorde oss tysta,,inte du..jag berättade om löss, trodde inte det var så lämpligt för hans öron att höra om reaplanen som befann sig i mitt huvud för ngt år sedan :)trodde faktiskt att dom skulle vara som ett knapphålshuvud...men ack vad jag bedrog mig..dom var inte så små..vart chockskadad för livet..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte hem till mamma ikväll, behövde henne. Håkan hade köpt blommor, aldrig har väl en bukett med blandade tulpaner varit vackrare än nu. Huvudvärken kom som ett brev på posten, vilket kanske inte är så konsigt om man knappt ätit något.   Känner mig ö...

Jag har blivit skrämd till tystnad, tror bara det att den som skräms glömt bort vilken person som finns bakom fasaden. Mig skrämmer man inte till tystnad och definitivt inte nu. Varken då, nu eller i framtiden... that´s it!   Dags att lägga ett kapit...

Ni som inte vill läsa gnäll, kan vända här... Äntligen fredag, som jag längtat. Från det att jag satte foten på jobbet i måndags har jag haft nedräkning till helgen på ett sätt jag aldrig någonsin känt förrut...*ogillar känslan skarpt*   Två övertids...

Det står en tvättmaskin där nere... längtar efter den. Det står en torktumlare där nere... längtar efter den. Det står en dammsugare där nere... längtar efter den. Det finns dammtrasor i lådan... längtar efter dom. Det finns allrengöring under diskbä...

Idag är det en sån här dag man inte skulle ha gått upp... allt bara jävlas! ALLT!...