Idag är det Alla Helgons Dag, och jag tror bestämt att Ikea är ett av de helgon som många hedrar idag, för där var det stormning till shoppingen. På kyrkogårdarna var det däremot inte samma anstormning till att hedra nära och kära, och det kan jag tycka är sorgligt.

För mormor var det första Alla Helgons Dag i Sverige, hon brukar annars fira den i sitt hemland och katoliker som vi är, så är vi vana en helt annan kultur kring detta med att verkligen vårda de döda, även när de har lämnat denna jord. Mormor tyckte det var en tragedi att en sådan dag inte uppmärksammas mer, och jag måste nog hålla med.

För mig är en dag som innebär lite mer stillhet och omtanke än vanliga fall. Jag har min älskade Farfar på en kyrkogård 100 mil bort, det känns en dag som denna. Han är däremot med mig i tankarna varje dag, min älskade farfar, om du bara visste vilken speciell plats du har i mitt hjärta, min del av hjärtat som tillhör "the Johnssons".

Saknar honom, samtidigt som jag försöker bevara de fina minnen jag har från den långa tid han verkligen fick här på jorden.

När vi hade avklarat kyrkogårdsbesöken intog vi Ikea, och nej, det gör jag inte om. Nu har jag handlat värmeljus så att jag klarar mig till jul, för jag sätter inte min fot där innan dess... kalla mig rabiat, jag tar det - men jag hatar IKEA-konceptet. Fördomsfull är jag tydligen också, för det var bara fleecetröjor och Foppa-tofflor som ägde Ikea med skrikande barn.

Det kryper i hela kroppen när jag utsätter mig för dylika saker, vill bara UT, och känner mig så fruktansvärt malplacerad. Fick en kommentar att det om några år är jag som marcherar där med barnvagn och tillbringar en dag på IKEA för att slå ihjäl lite tid. Snälla ni, påminn mig den dagen. När jag går klädd i mysbrallor och låter mig själv förfalla och bli ett med någon slags mall som mammor ska vara, nerkräkta, i utslitna kläder som signalerar att BH´n inte behövs inför ett Ikea-besök, att håret bara är uppdraget i en knut för att spara tid, ögonbrynen är ett minne blott, allt detta bara för att det finns ett barn med i bilden, min värsta fasa. Lovar ni att påminna mig då?

Nu ska jag strax ta och påbörja helgmiddagen till mormor & co, som är inbjudna till Högre Höjder...

Ibland är det så skönt att vakna upp till ett nystädat hem, där torktumlaren är inställd på att köra igång klockan 7 - så att morgonrocken är härligt varm när mina tassar touchar det uppvärmda golvet i badrummet.

Som vanligt inleddes min fredagskväll med ett skönt träningspass, och fastän ögonen var tröttare än någonsin så känner jag mig nöjd med passet, och jag var betydligt piggare när jag gick därifrån och begav mig mot hemmet. Middagen bestod av jätteräkor (jag vet att det inte är politiskt etiskt rätt, men det stuntar jag i) frästa i vitlöksdoftande grönsaker och färsk pasta... till det ett glas champagne och det blev mer champagne under kvällen med trevligt avslappnat sällskap.

 Därefter intog jag sidoläge i världens bästa säng i härligt nya rutiga sängkläder.

Vid köksfönstret har jag full utsikt över små fåglarna som pickar i sig sina solrosfrön. Första snön har fallit, det är vitt.

Helgen innehåller inga planer mer än att försöka ta igen sig. Som vanligt känner jag mig extremt trött och känner ett behov av att bara få vara mig själv, utan någon som drar i mig och vill ha besked.

Min kropp behöver vila och min själ behöver också vila...