... men jag pratade med mamma i 50 hela minuter nu ikväll och jag fick verkligen höra mig själv prata och säga det som tynger mitt hjärta. När jag låg där i sängen så började tårarna trilla ner på mina kinder, hörde jag mig själv sammanfatta den något jobbiga situationen så här, och det var en träff mitt i prick.

Det finaste jag kan göra just nu för någon...

... är också det som gör mest ont för mig.

Mamma ville verkligen inte att hennes dotter ska behöva gå igenom detta, men det finns inget val, genom det ska jag. Att det gör så ont på vägen är nog ingenting jag kan påverka.

Jag övar mig i att känna tillit, jag tycker inte synd om mig själv, jag vill inte ha en massa klappar medhårs som inte betyder något, därför funderade jag länge om jag skulle skriva mina tankar denna sömnlösa kväll.

Eftersom detta är min blogg, som ska spegla mitt liv, är det också just detta är - mitt liv här och nu, varken mer eller mindre.

Idag meddelade min chef att han säger upp sig.

Tystnad ridå ner...

Det som föll i mitt huvud samma sekund detta sades var ett "nu jäklar måste det bli bra", så jag fattade mod och skrev ner alla mina synpunkter och tankar kring det ledarskap jag hoppas tillsätts på hans position.

Nu finns chansen att tillsätta det ledarskap som saknas

Nu finns chansen att få börja från början

Jag har gjort det jag kunnat, jag har lagt mina kort på borden och vågat varit obekväm och sagt vad jag vill ha för att mitt arbete ska fungera, hoppas flera av mina kollegor gör det samma...

Jag känner att detta kan bli bra, om nu ledningen lyssnar på oss, vilket ledarskap vi behöver.

Nog väldigt få som inser att det är stort för mig, kanske kanske kanske finns det en chans för mig att fortsätta på detta företag, med de roligaste arbetsuppgifter som finns.

Det är med lättnad och framtidstro jag verkligen hoppas på en lösning, och fler med mig...

... är egentligen så less på det ordet att jag bara vill kräkas. Tanken är god, gärningen är också god, men ibland blir det bara för mycket coach coach coach coach. Jag har nog aldrig känt mig som en coach och kommer inte att göra heller, jag är helt enkelt inte den terapeutande coachen som ömkar och tar om hand...*ryyyyser*

Idag var det alltså dags, stora dagen - fröken skulle vara coach, ja - coach! När läget är som det ligger på kontoret så får jag utöka från att vara platschef och projektledare med tilläggstjänst som jourhavande mamma, allmän obekvämhäxa med tjänstgöring som gnälltant, och idag lägger jag även till jobbcoach! Stor dag idag!

8 deltagare skulle coachas, och ämnet för dagen var sökaktivitet. Jag hade förberett (trott något annat?) fyra frågor som jag kunde ställa, all dokumentation färdig... och vet ni? - det kändes så väldigt bra!

Jag fick verkligen mersmak av coachandet, det var inte så farligt som jag trodde. Kände mig verkligen bekväm i coachstolen med coachhatten, en helt ny upplevelse för mig!

Nu är man hemkommen efter en hektisk dag med massor av intryck och möten som jag vill smälta. Tanken på ett bubblande badkar med badskum och ett glas Moet är ruskigt lockande, och idag tror jag att jag är värd det!