Idag var det en måndag med stort M, dessutom får jag inte träna pga förkylning och vadbristningen som gör sig påmind. Jag mår verkligen kratta när jag inte får träna, och det gör det bara ännu jobbigare. Satsar på att köra lazy denna vecka, för nästa vecka då är jag och mina aminosyror tillbaka, och då ska endofinerna upp i nivå igen!

Måndag med stort M var det ja, riktigt jäkla trist dag. Klockan 9.30 känner jag att jag måste hem och ladda, tack o lov att man bor 10 min bort från jobbet. Slänger mig på soffan, stirrar upp på det vita taket och försöker andas bort vissa känslor, lyckades väl si så där kan jag säga. Ringde världens bästa Stina i panik och fick lite handledning på vägen.

Tillbaka till jobbet där jag dagen till ära verkligen var häxa idag, hatad av alla! I väg till Dialect och ordna mobiltelefoner till ekipaget som kommer i morgon.

Telefonen ringde i ett, och fick ett besked om att vi nästa vecka mottar vår första deltagare i ett nytt marknadsområde - först ut i Sverige med det avtalet. Jag borde jubla, jag borde fira, men jag känner mig bara tom!

Tom o trött. Nu har jag fyra dagar på mig att leta arbetsterapeut, sjukgymnast, socionom, psykolog och en coach - jippie!

Till råga på det ska jag parallellt med den jakten genomföra introduktion för nyanställda, smälta det Svåra Samtalet, planera framåt, stå på mig för mina rättigheter för det ledarskap jag behöver, försöka driva verksamheten framåt, fortsätta vara glad och trevlig.

Ohejåhå - vad det känns mycket just nu!

Nu är det Cityakuten time, får njuta av de vita rockarna på avstånd ikväll!

Måste erkänna att jag inte riktigt känner något för bloggeriet längre, kanske kommer lusten tillbaka, kanske inte...

Varje gång jag vill skriva så tar det emot, och så ska det ju inte vara.

Natten har varit usel, tvärtrött igår, så det blev en tidig kväll, vilket resulterade i att klockan 3 var det en klarvaken fröken som vred sig i sängen och försökte hitta lite nattsömn igen.

När man ligger där i sängen totalt sömnlös får man också möjlighet att fundera över saker och ting man annars inte har tid att reflektera kring. Och eftersom detta är den period i mitt liv som är under stark utveckling så kom det insiktsfulla tankar även i natt.

Tankarna i natt kretsade kring temat "Gå vidare". Jag vet att Malin kommer rycka mig i håret nu, för jag har verkligen lovat henne och många andra, främst mig själv, att stanna kvar i tillståndet och verkligen våga känna tillit. Att utsätta sig för det jag gör nu är verkligen en plåga och en dag känns bra, för att nästa dag verkligen kännas dålig, grundlurad, naiv och fullständigt galen utan någon som helst självaktning. 

Jag funderade lite kring hur jag agerar, agerat och kommer att agera om jag väljer att gå vidare. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att vara riktigt ledsen, och då menar jag verkligen riktigt ledsen i någon veckas tid innan jag verkligen tar mig samman och därefter kommer det ut en riktigt stark tjej som ska visa sig själv och omvärlden var skåpet ska stå.

Jag vill så gärna ge situationen en chans, men ibland känns det som att den ekvationen är omöjlig, för jag tar verkligen sådan skada av det, och min omgivning ser det, och jag vet inte längre om jag kan förlika mig med tanken att jag faktiskt börjar ta rejäl skada av det.

Vad är några veckor i resten av mitt liv? Jag vill så gärna fortsätta ge situationen en chans, men jag vet inte om jag klarar att se hur situationen bryter ner mig, eller gör den verkligen det? Den kanske stärker?

Ute börjar Sundsvall lysas upp, snön har gjort det lite vitare. Dags att gå till jobbet, där jag ska fortsätta temat "Gå vidare" genom att idag ha ett så kallat Svårt Samtal.

Innan dess ska jag ha ett telefonmöte med VD´n, också det på temat "Gå vidare"

Förrut var det så naturligt att kunna prata och ventilera med Dig, allt var så spontant, Du bara fanns där. Kloka svar och funderingar och Du var verkligen till stor hjälp för mig då. Nu finns det inte ett ord som är spontant längre och jag är livrädd för vad denna situation kommer betyda för mig, och det beslut jag kommer att måsta fatta för att skydda mig själv. Det blir tydligare och tydligare att beslutet nog kommer att komma från mig.

Fan vad jag saknar Dig...