Med anledning av kommentarerna nedan, så funderar jag och återkommer...

Kanske här...

Kanske inte...

Kanske med öppen blogg...

Kanske med lösenord...

Söndag idag betyder måndag imorgon, och måndag betyder hard work...

Just nu är jag så förbannat less på mitt jobb, på att aldrig räcka till...

... att alltid vara tjejen som släcker alla bränder så vi kan andas någon dag till.

... att alltid vara den som förväntas ordna saker och ting, springa ännu snabbare.

... att vara den som inte har något förtroende för sina chefer.

... att vara den som förväntas göra det bästa av situationen trots att förutsättningar är totalt undermåliga

... att vara den som täcker upp 3 heltider plus sin egen tjänst

... att vara den allt står och faller med.

... att vara den där alla papper hamnar, som medarbetarna inte kommer vidare med.

... att känna att man inte räcker till.

... att sakna motivation, feedback och inspiration, trots att jag förväntas ge det till mina medarbetare.

Listan skulle kunna göras lång, men störst av allt idag, denna söndag när jag har en söndagsblues-dag, är känslan av

... att känna att det arbete man själv gör mottas med likgiltighet.

Det gör ont, och aldrig någonsin vill jag som ledare att mina medarbetare ska känna det samma. Jag försöker tänka att det geografiska avståndet är boven i dramat, men hur mycket jag än försöka tänka på det som lämplig ursäkt så vet jag att det som är gjort, är gjort... och kommer aldrig att glömmas. Det saknas ett förtroende, ett ömsesidigt förtroende mellan mig och mina chefer, och så länge det saknas kommer mitt arbete att för mig kännas som en total likgiltighet.

Kanske dags att sluta stånga sig blodig, sluta släcka bränder, sluta springa snabbare, sluta vara så förbannat tillgänglig.... helt enkelt sluta vara den jag önskar jag kunde vara.

Dags att fly från något, istället för att gå till någonting, tvärtemot vad jag förespråkar, men ibland har man inget val, och denna söndag känns det som att botten faktiskt är nådd, jag orkar inte mer och även jag borde öppna mina annars så onaiva gröna ögon och lämna skeppet...

Jag skulle i såfall lämna ett riktigt roligt och utvecklande arbete, och det är kanske därför jag kämpar och stångar mig blodig, det är kanske därför jag går hem varje dag med känslan att aldrig räcka till, och att det jag gör är totalt likgiltigt...

 Söndagsblues var ordet...

Har aldrig varit särskilt imponerad av Winnerbäck, men nu tillsammans med Miss Li har han gjort det, han har berört mig med en otroligt stark text som verkligen lyckas fånga känslan av hur ont det gör...

Lyssna själv HÄR

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag har sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnade mig nu

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu