Ett öppet brev till vuxenvärlden:

Fy fan vilket mottagande jag fick. Det spelar ingen som helst roll att mitt liv varit vuxet länge, längre än många genomvuxna människor varit. Mitt liv har länge bestått av planering, fokusering och allmänbildning, men nu har vuxenvärlden verkligen välkomnat mig med sådant jag trodde att jag skulle slippa. Att amorteringar, pensionssparande, veckohandling, Ica-kort och annat som borde ge vuxenpoäng sedan länge varit en del av mitt liv, verkar inte ge någon som helst reducering av vuxenvärldens brutala intrång i livet.

Kom igen då, slå lite hårdare, jag behöver säkert gå igenom ännu mer knepiga situationer som sägs kunna ge styrka. Vet helt ärligt inte vad jag behöver mer styrka till. Just nu är kan vuxenvärldens välkomnande liknas vid käftsmällar, och jag vet inte hur jag ska kunna tackla det.

Jag vill ha en plan för det... men jag har inte det.

Jag vill kunna ha kontroll över situationen... men jag har inte det.

Jag vill kunna veta vad nästa steg ska bli...men jag har inte det.

... och heter man som mig är detta konstaterande tämligen nytt!

... är att vakna upp efter en natts sömn som ej avbröts efter 4 timmar

... är att vakna upp och inse att det är lördag - ledig!

... är att vakna upp och gå med småtassarna på ett mjukt trägolv i huset

... är att inse att städningen är avklarad

... är att trycka på en dubbel espresso, njuta av den vid köksbordet

... är att se de små fåglarna picka och äta på fågelbordet vid fönstret

Lördagmorgon, jag har varit vaken i två timmar och hunnit känna så mycket lycka...