It´s over... mitt bloggande alltså!

Ett missförstånd som fick oanade följder. Missförståndet är utrett, kvar står jag med mina känslor, känslor som bara framtiden vet vad det kommer att bli av. Aldrig någonsin trodde jag att människan var så brutalt grym, men det är ytterligare en lärdom jag fått, men den hade jag inget annat önskat än att jag skulle få vara utan.

Önskar att jag kunde vara en gås, där allt bara rann av.

Har många gånger idag av olika personer fått frågan vad som kan göra det bra igen; och jag har inte svaret på det heller. En ursäkt hade räckt långt, mycket långt...

Min blogg förblir kvar, för kanske kommer det en dag där jag vill börja blogga igen, en dag där jag meddelar att jag kanske insett att ett nytt jobb är det enda rätta, en dag där jag meddelar att Högre Höjder har invaderats av våren, en dag då jag och världens bästa Anneli haft roligt, en dag då jag meddelar att livet inte känns så tokigt ändå, en dag då jag meddelar att det återigen fyllts på med champagne och jordgubbar i kylskåpet.

Mitt liv helt enkelt, och det var det som var tanken med bloggen, mina tankar och mitt liv!

När kommer då den dagen? Ja, det vet jag inte, kanske om någon dag, eller någon vecka eller månad...

Som det känns just känner jag bara avsmak till att delge någon min blogg som kan tolkas, och där man sedan väljer att vara grym istället för att stå upp mot mig...

Som alltid finns det något gott som kommer med det onda - och kan jag redan nu se vad som kommer att komma ur det hela - DISTANS!

Frågan är hur jag som personen JAG kommer att vara med distans? Jag vill kunna lita på människor, känna tillit, känna mig trygg i min roll. Kommer jag kunna göra det? Bränt barn skyr elden sägs det...

Tack alla goa människor, familj, vänner, kollegor som ändå står upp och vågar vara dom ni är - ni är fantastiskt underbara.

Tack alla bloggläsare som delar med er era tankar, alltid lika värdefulla att få. Min resa är min resa, men jag är glad att jag kunnat vara en inspiratör till några av er, och jag hoppas att jag kommer tillbaka och fortsätter att vara en inspiratör.

Jag har tagit några dagars break från jobbet och ska ägna mig åt mig själv och mitt mående. Ibland har det under dagens lopp kommit en önskan från mig att jag begått något riktigt konkret fel, då hade detta break blivit lättare, då hade jag kunnat luta mig tillbaka och fundera över vad jag gjort fel och hur jag ska göra för att rätta till felet och förhindra fler felsteg.

Nu är det fel är inte begått, mitt break kommer fyllas med frågor av vad jag ska göra av mina känslor - känslor av kränkning och besvikelse, inte de lättaste känslorna att bära...

Dags att avrunda och åka hem till någon och bara gråta ut. Trots att jag inte gjort annat än att gråtit idag så verkar det finnas tårar kvar. Planen var att gå på restaurang och fira världens bästa lillkusin som fyllt 18 år, som jag inte hunnit fira ännu. Tanken på tapas och rödvin får mig, som inte ens ätit frukost idag, att inse att vi tar det en annan dag. Sorry älskade du!

Vad ska man då avsluta detta inlägg med för klämkäckt litet ord då; jag tror jag tar mitt bloggnamn:

När livet ger dig tusen själ att gråta - visa då att du har tusen själ att le...