07.28 Mobilen ringer, struntar i att svara

07.31 Telefonen ringer, mamma från Arlanda som undrar om jag har sovmorgon (!) Hon har blandat ihop dagarna och trodde det var måndag idag!

10.28 Slår upp mina gröna på riktigt

11.50 Bestämmer mig för att inte åka till Härnösand, bäst för alla!

13.05 Tar ett beslut att försöka titta på TV

14.10 På med kläderna och UT i ett underbart vinterlandskap med iPoden

16.30 Påbörjar middagsplanerna

17.10 Pratar med Figge lääääääänge

19.30 Beger mig mot F&S för ett träningspass

21.20 Springer till grannen med vattenavläsningen

21.55 landat i soffan för att slappa lite

... och mellan dess har det varit djupa stunder där jag varit ledsen. Ställde in resan till Härnösand, visst det skulle säkert bli jättekul, men jag tror det är bäst för alla parter om jag inte far. Litar helt enkelt inte på mina egna känslor just nu. Ett snedsteg är så nära... och det vill jag inte riskera.

Det finns säkert folk i min omgivning som tycker att jag skulle ha åkt och haft roligt, och överhuvudtaget försöka fylla dagarna med massa roligheter, men just idag har jag känt ett behov av att vara ensam med mina tankar.

Tankarna har bytt skepnad och insikterna fullständigt vräker ner över mig, lika väl som mina tårar vräker ner över mina kinder.

Det är en strålande morgon på Högre Höjder, solen skiner och ute och är det gnistrande vitt. Gårdagskvällen rödvin sitter i lite lätt om man säger så. Gårdagen blev exakt så som jag ville ha den. Skjutsade mamma och Håkan till tåget, åkte och hälsade på Lena som jag aldrig hinner med i vanliga fall. Det blev en skön stund hos Lena - alltid lika avslappnande att hälsa på hos henne.

Jag hade bestämt mig för att titta på film igår, en hel film skulle jag se utan att springa runt. Det gick riktigt bra, och nu får det inte dröja lika länge till nästa gång! Så skönt att byta fokus från sitt liv till någon annan liv för en stund...

Det ska bli lite lunch i magen, sedan blir det en vinterpromenad i ett vinterlandskap.

En helt vanlig helg allstå här på Högre Höjder, och som alltid på helgerna ger det mig möjlighet att få ner andningen i magen och verkligen känna efter.

Som läget ligger nu vet jag helt enkelt inte om det är så bra att känna efter. Reflektion är livsviktigt för mig, det är där jag hämtar min styrka och kraft, till en vardag som ständigt går i ett där andningen ligger i halsen.

Jag kan lugnt konstatera att denna förjävliga sits är ett av mitt livs största utvecklingsfas, utan någon som helst tvekan om att dela den förstaplatsen!

Insikterna haglar...

Reflektionerna tar över...

I går kom en riktig ruskig insikt, och jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra av den riktigt.

Jag har alltid dömt folk som gör det jag gör nu - väntar. Jag har alltid varit den kaxiga som säger att dom ska se till sitt eget hus och se vad dom behöver för att må bra. Ingen annan människa är värd att man ska gå och må dåligt. Jag har nog kallat dessa personer för naiva och blåögda.

... nu står jag mitt i skiten själv, och jag har lovat mig själv, någon annan och situationen, att verkligen ge den en chans. Jag har svårt att likna mig själv vid bilden, att jag gör något för att någon annan ska må bra, när jag mår dåligt av det.

Helvete vad svårt det är vissa stunder!

Sedan kan man fråga sig om jag har anledning att må dåligt, om problemet sitter i situationen eller helt och hållet är ett utvecklingsområde för mig?