Nyss hemkommen från mitt första stationspass ever, och det blir garanterat inte det sista passet! 90 minuter lågintensiv träning ska jag nog få in i mitt träningsschema utan att påbörja nedbrytningen av kroppen. Here we go!

Ganska skrämmande vad lätt man blir beroende av endorfiner som kroppen utsöndrar. De veckor jag inte får träna pga sjukdom eller skada, de veckor mår jag piss även psykiskt. Kroppen är smartare än man tror...

Idag var det alltså en tisdag en helt vanlig arbetstisdag där jag skulle hålla en workshop på eftermiddagen och jag är helt nöjd med min insats och det glädjer mig att de som deltog också fick någonting med sig i sina kunskapspryggsäckar. Kunskap är aldrig tungt att bära...

Utöver workshop så gick en stor del av dagen till att påbörja projektplaneringen och planera för planeringen för projektet... omständigt, ja - effektivt, ja!

Nu ikväll bor det faktiskt en liten klump i min mage. Jag har alltid känt mig fysiskt trygg i min yrkesroll, men nu kan jag inte säga att jag gör det längre. Hade någon av mina medarbetare kommit till mig och berättat att det bor ens en liiiiten liiiiten klump av rädsla och oro i magen, så hade jag tagit den på största allvar. Jag vet inte hur jag ska gå vidare, om jag ska prata med min chef. Att känna trygghet är en förutsättning för mig. Känner mig utsatt och vet att de handlingar jag kommer att behöva göra i yrkesrollen kommer göra mig än mer utsatt.

Kanske återkommer i ämnet, kanske inte... men klumpen bor där, och det kommer kännas extra tryggt att sätta på skalskyddet på larmet i natt...

Cockerspanieln Fanny är sjuk. Vi är så väldigt glada att vi fick se henne sedan några år tillbaka så väldigt pigg och levnadsglad. Om det beror på att hon varje dag, måndag till fredag, från tidig morgon till sen kväll passar labradoren Ludde som inte tycker om att vara ensam hemma och behöver NannyFanny eller om det är mormors dagliga ägg, är det ingen som vet. Så pigg och så glad har hon varit.

Aldrig någonsin har hon varit så vacker som nu, päls som blänker, frisörbesök var 8:e vecka, ja en riktig liten dam!

Men nu är det något som inte stämmer med henne, hon inledde sommaren med att tappa en framtand, och därefter börja en tand på den annars så spiiiikraka tandraden att växa framåt. Därefter fick hon ekorre-löss och blev behandlad med lössmedel som inte bet på henne. Kli och kli...

Ludde stackarn blev också smittad av dessa obehagliga små löss.

 Härom veckan såg vi att hon har fläckar av pälslöshet på bringan som inte alls ser bra ut. Hon har tumörer på juvren sedan länge.

Nu idag, ska hon påbörja sin behandling mot infektionen i munnen...

Fanny Fanny... kämpa på!

Mamma och Håkan har ju beställt en X3:a, only for you!

Så kom då måndagen med slask och plask.

Ni vet, en sådan där måndag som inte lämnar något minne efter sig, allt känns som vanlig.

Mailboxen segade...

Telefonen ringde...

Almanackan började fyllas på...

Mötestider bokades...

Inläsning...

Förberedelser...

En sådan dag då salladen smakade som sallad brukar smaka.

En sådan dag då alla pensionärer som vanligt trängdes på Ica vid lunch.

En sådan dag som middagsmaten som vanligt blev lördagens rester.

En sådan dag som folket på stan såg sig likt ut.

En sådan vanlig grå måndag helt enkelt som inte bjöd på några större överraskningar mer än att jag fick ett bryt på fackombudet som jag ska MBL-förhandla med, just det ja, men det är ju ingen överraskning, mer ett konstaterande!

Kvällens pulspass var en riktig fullträff, och om jag tyckte att passet var bra nu, efter första gången, så kommer jag inta någon form av halleluja-stämning om några veckor eftersom alla pass behöver några veckor på sig för att mogna.

Det grymma ögon-candyt på gymmet var sig likt, heeeelt okej att vila ögonen på ett tag om jag säger så.

Ja, det blev en måndag som så många andra veckor.

Nu har jag tagit en het dusch, med kandilabern tänd, spottarna i badrummet härligt nersoftade, golvvärmen som värmde tassarna, musiken i högtalarna, filten i soffan, ljusen tända på bordet, tuplanerna i sina vaser, all jul bortplockad och mitt obligatoriska glas med citronvatten.

En grå lycklig måndag med andra ord...

Ja, imorse lämnade man gräddhyllan, lade en make för första gången på läääänge, och gav sig i väg mot en arbetsdag. Målet att somna innan två i natt fungerade, men 20 minuter! När klockan ringde imorse gick det förvånandsvärt lätt ändå att stiga upp och möta ännu en arbetsdag.

Så... nu är jag här, tillbaka på kontoret och det känns helt ok. Gick igenom situationen igår och kom fram till att jag känner mig taggat, mer laddad än någonsin, och mer utvilad än någonsin. Totalt utvilad och påfylld - nystart kallas det!

Idag är det inget möte planerat, dagen ska gå åt till att pyssla med löner, attestera och rapportera. Facket ska jag ta mig en allvarlig dust med igen, och resor ska beställas, möten ska bokas och kallas en helt vanlig dag alltså.

Eftermiddagen är vigd åt inläsning i ämnet "Arbetsmarknadsläget i länet och landet" en Workshop jag ska hålla imorgon där den största utmaningen ligger i att inte bli politisk.

En helt vanlig dag här på kontoret...

Mina medarbetare fick tillbaka sin chef, men personen JAG har inte kommit tillbaka, och planerar inte att göra det heller. Personen jag har som mål att fortsätta utveckla det liv jag fått smaka på under de två veckorna som gått, och det har varit en ljuv smakupplevelse, som jag snart vill återuppleva igen...

Sitter här och läser min SDI-inventory som jag gjorde i våras, och jag är relativt sugen att ägna en dag för att göra om den, jag tror nämligen att jag utvecklats när det gäller mellanmänskliga relationer.

Jag har ett dilemma när det gäller hur jag hanterar relationer som gör ont, och det är att jag har "backat" för att skydda mig själv. Nu förstår ni säkert att det inte handlar om någon som helst amor-relation, för där ska man gå skilda vägar om någon backar, det är min absoluta uppfattning och den tummar jag inte en sekund på, no so ever!

Det jag menar är relationer som också är mellanmänskliga och som finns i vår närhet, jag kan ge fyra exempel i min närhet där jag backat för att skydda mig själv. Vi hade en diskussion om det här ikväll och då kom det upp för mig igen, att jag verkligen har valt den utvägen vilket jag absolut inte är stolt över. Jag önskar att jag ibland vore den kategorin människor som var mer hängiven och tog det med en klackspark. Nu är jag istället den personen som blivit det hemska ordet LIKGILTIG, det bekommer mig inte längre. Personer som förut betydde allt för mig är jag nu näst intill likgiltig inför. Ni kanske förstår att jag inte är stolt över att känna så... Känslan av likgiltighet gör nästan ondare än smärtan av ledsenhet och bottenlös upplevelse av sårande.

Det tog mig år att sätta ord och välja taktik för dessa relationer, och idag är jag glad att jag vald den taktiken, hur glad man nu kan vara när man åker hem från personer som betyder mycket och fyller hela ens hjärta, och tårarna bara rinner över - för att man känner sig likgiltig.

Relationer är inte lätt... att vilja, att kunna men att samtidigt uppleva självvald likgiltighet är en mycket komplex situation som återigen får mig att inse att detta med mänskliga relationer är något som är väldigt mycket svårare än vi någonsin kan förstå... 

Gästerna har åkt, diskmaskinen är klar, köket prydligt och fint, matbordet avtorkat och kvar är jag...

Med mina förbannade känslor, känslor som inte verkar ha någon botten just nu, känslor som inte verkar ta slut - ever...

Tanken är lockande att fylla på glaset med ytterligare ett glas gott rött, och titta ut över staden, stjärnorna som täcks av molnen, berget som knappt syns, havet som stormar och livet som rör sig medan staden övergår till natt.

Skrev nyss en kommentar på en blogg om att sortera bland sina känslor, något som hjälpt mig många gånger och fått mig att gå framåt då man stampar runt i förvirring och inte vet vad man känner i skuggan av känslostormar och känslovirrvarv.

Jag har en metod som jag tycker är jättebra, och som fungerat varje gång. Sätt äggklockan på 30 minuter och skriv ner de känslor du upplever. Tro mig, många är de gånger jag tassat upp i natten för att jag legat och vänt mig bland mina känslor, stora som små, för att jag inte hittat ut och tappat fotfästet för ett tag.

Att vara ärlig mot sig själv är det främsta man kan kräva, hur obehagligt det än må vara. Man skriver upp känslorna, de konkreta känslor man känner i känslostormen och sorterar. Detta låter säkert plättlätt, men försök att göra det då du förnekar alla känslor, du skäms för att du känner så, du inte vill känna så eller är rädd för känslorna.

Klockan ska påminna om att det inte är för alltid du ska vara i det tillståndet, och att när de 30 minuterna är över - så har du mer konkreta känslor att bearbeta och hantera, på ett mycket mer konstruktivt sätt.

Första gångerna jag gjorde detta var det ett rent helvete, ska jag erkänna för någon (läs mig själv) att jag är RÄDD eller kanske LEDSEN?

Nu, idag är det en metod jag försöker använda allt som oftast, i svåra stunder eller i mindre svåra stunder. I svåra samtal på arbetet, i samtal med vänner men framförallt i utveckling av mig själv.

För hur ska vi kunna vara ärliga mot någon annan om vi inte kan vara ärliga mot oss själva...

Mitt första focacciabröd är bakat. Behöver jag säga vilken underbart doft som sprider sig här på Högre Höjder nu när brödet svalnar på galler?

Tanken är att brödet som är fyllt med kryddsmör, fetaost och har massor av färska örtor över sig, ska vara som ett tillbehör till räksoppan som blir middagens förrätt!

Tog fram förklädet och lekte husmor idag, och än så länge flyter allt på.

Det är en fantastisk känsla att få husera i sitt kök med alla bänkytor, all belysning, perfekta råvaror, bra material och husgeråd - allt blir en fröjd!

Idag är det en fröjd för själen att få pyssla på med middagen i timmar och åter timmar, en perfekt lördagseftermiddag och om en stund åker det obligatoriska glaset med ett glas rött fram!

Idag är det riktigt kurarväder som man ska vara hemma i, och bara mysa. Joodå, oddsen är det är ganska goda. Jag har en middag som ska förberedas och en focaccia som ska bakas, så nog blir det lite mysiga aktiviteter hemma.

Hade tänkt att ta på mig ordentligt med kläder och ge mig ut på en lång helgprommenad med iPoden i örat, men det får jag nog lägga åt sidan, för blåsten ger sig inte och här på Högre Höjder skakar dörrar och ventilationstrummor.

I-landsproblem nr 1 har ju varit detta med dygnsåtergången, och jag tror nog att jag somnade innan midnatt igår och vaknade kring 9... så långt allt gott, men det var såååå skönt att kura in sig i sängkläderna igen, släcka de gröna och sova till halv tolv, nåja - vi är på rätt håll i allafall!

Konstigt... känner inte av mitt byte av takik på gymmet. Har gått från att göra få men långa set, till att köra fler men korta set - med högre vikter för att bygga de långa musklerna. Jag har kört så i två veckor lite drygt, men jag känner ingenting - konstigt! Jo, en sak känner jag, att jag binder vätska mer än tidigare. Hänger det ihop?

Dags att krypa ur sin rosa kokong och ta på sig något anständigt och inta bakplats i köket, för andra gången på en dryg månad - var ska detta sluta?